Vinskribentens fall?

Nyss hemkommen från Nya Zeeland fick jag en otrevlig chock. En punkt i en presentation hos Konsumentverket (KO) förra veckan har tolkats av svenska vinimportörer och Systembolaget som ett förbud mot att hålla provningar för vinskribenter, eller att ge produktprover till vinskribenter.

Jag letar fortfarande fakta och i KOs råd står bara att ”varuprov får endast lämnas till tillståndshavare enligt alkohollagen” utan att specificera journalister/skribenter som ju nästan aldrig har utskänkningstillstånd. Det har bara restauranger och barer. Gåvoförbudet har funnits länge men har inte gällt vinskribenter. Men de som var på plats och deltog i diskussionen har sammanfattat följande tolkning från KO (detta från Utskottet för Opinionsbildning och Socialt Ansvar hos Sprit- & Vinleverantörsföreningen)

– Gåvoförbudet har alltid funnits, men genom praxis och FHI:s handbok har det accepterats att ge varuprover och dryckesprovningar till dryckesskribenter. Detta vill nu KO förbjuda. Konsekvensen av detta blir långtgående för både leverantörer och en hel yrkeskår av dryckesjournalister, som plötsligt blir behandlade som vilken konsument som helst. Oklart dock om detta också gäller Systembolagets egna provningar. Möjligen får monopolet också monopol på fria dryckesprovningar. I så fall uppstår en diskriminerande situation där endast produkter som lanseras på SB kan provas kostnadsfritt av dryckesskribenter. Här finns säkert anledning till självrannsakan hos näringen, både vad gäller provningar och varuprover. Men detta, liksom värdeomdömen, borde gå att reglera genom tillämpningen av den redan befintliga lagen.

Konsumentverket kan bara ge riktlinjer hur de tolkar lagen, det är Marknadsdomstolen som har sista ordet och de håller förhoppningsvis inte med.

Varför ska en vinskribent få vin gratis?

För gemene konsument kan det verka som en ickefråga – varför ska vinskribenter få dricka gratis? Faktum är att vi väldigt sällan dricker på provningar. De som är professionella och gör detta regelbundet brukar spotta sig igenom allt mellan ett dussin och väl över hundra viner. Att testa årets 100 nya roséviner är inget nöje, det kan jag lova. Det är faktiskt en pina. Men det är en viktig del av vårt jobb för att sålla fram de viner vi kan rekommendera till dig som läsare under året. Av 100 viner som släpps på Systembolaget kanske jag personligen rekommenderar fem. Att betala för tusentals flaskor vin om året vore helt omöjligt – med något enstaka undanta kan inte tidningarna ersätta utgifter och lönen är redan i dagsläget mer eller mindre omöjlig att leva på. Visst, jag skulle allra helst vara oberoende av ”gratisprovningar” men med tidningsbranschen som den ser ut idag finns inga pengar alls till sådant. Vinprover får jag oftast om jag skriver en artikel på ett tema (tex Rioja) och beställer några viner som jag tidigare har markerat som intressanta i större provningar. Detta för att få en mer rättvisande beskrivning av vinet i aktuell årgång (under de stora provningarna är det svårt att hålla smaklökarna skarpa under hela provningen) och kanske fundera på matkombinationer. 95% av allt vin jag får levererat till dörren (och det är inga mängder) åker i vasken efter avsmakning.

Varför är de nya riktlinjerna problematiska?

Spontana varuprover (viner jag inte har bett att få prova i samband med specifik artikel) kan jag förstå att de vill reglera, det är ”uppsökande” marknadsföring. Men om vi som vinskribenter inte kan ta emot provningsviner eller delta på andra provningar än de arrangerade av Systembolaget så blir Vinsverige garanterat mycket fattigare. Hur ska vi skriva om nya, spännande viner i BS? Hur ska vi skriva om viner om vi missar en provning för att vi är ute och gör research i annat land (det brukar vara så många som tre i månaden på fast datum)? Hur ska vi kunna veta om ett vin passar för lagring om vi bara får smaka på senaste årgången, eller förstå stilen hos en vinproducent om de besöker Sverige men inte kan låta oss testa deras viner? Eller få grepp om ett område om vi alltid bara får en Rioja eller två åt gången i ett släpp? Vinrecensenter är inte välavlönade och utbudet på recensioner och artiklar blir mycket smalare om vi bara provar en 100-del av idag eller om det bara är den som har annan karriär som huvudsyssla som kan unna sig stora provningar.

Hur skadar detta (vin)Sverige?

Min grundfundering måste ändå vara: hur skulle det främja svensk alkoholkonsumtion att förbjuda provningar för vinskribenter? Är det sannolikt att vinskribenter – med fokus på viner väl över snittpris, viner på flaska, vin till mat, viner från spännande områden, på nya druvor, eller från småskaliga producenter – kommer driva den svenska konsumenten in i en sämre dryckeskultur? Eller är det tvärt om? Jag värnar alltid personligen om kvalitet över kvantitet när det gäller alkohol och försöker inspirera till detta hos mina läsare. Jag är inte längre säker på att Systembolaget och KO har samma inställning. Mitt upprop till skribenter och importörer är att vi trotsar den här tolkningen tillsammans och står enade bakom eventuella anmälningar. Vi arbetar för en sundare dryckeskultur. För det borde vi få statens stöd, inte motarbetas. 

 

Ytterligare citat om tolkningen från en importör som deltog på presentationen och diskussionen:

Att ge gratis varuprover till alla utom tillståndshavare är otillåtet. Det betyder att vi inte får ge journalister varuprover och vi får heller inte hålla vinprovningar på t.ex. restauranger eller hos Grappe om journalisterna/skribenterna inte betalar för sig. Detta innebär också ett stort problem för SB som ju har 60 journalistprovningar om året, enligt dem själva.

  1. Mary skriver:

    Tragiskt i detta tråkiga vinland Sverige…

    1. Ja visst blir man lite less?

Comments are closed.

LOADING..