ULF LINDE, THIELSKA GALLERIET OCH CARBONARA!

 Ulf Linde är en enastående man och tillika vår granne. Att han är en slags konstens fader vet många men att han också, då det begav sig var en framstående jazzmusiker kanske inte alla känner till. Han är otroligt charmig och trots att han idag är rullstolsbunden med amputerade ben kan han ibland skämta om att han är mycket förtjust i skor vilket bevisar hans sinne för livsgnista och humor. Han var i många år intendent i grannhuset, Thielska galleriet.  Efter Ulfs pensionering utsågs hans hustru Nina Öhman till ny intendent vilket ju var toppen eftersom de nu kunde bo kvar. Ulf och Nina är trogna och kära Midsommargäster i vårt hem, däremellan ses vi alltför sällan, jag kan bara skylla det på att vi bor fööör nära, besluten tas liksom inte!

Hur som helst kom det för ett tag sedan en trevlig inbjudan från Eva Bonnier, Ulf har skrivit sina memoarer och detta skulle firas vid en mottagning idag. Det var en synnerligen intim och kärleksfull tillställning. Gästerna var till största delen konstnärer förstås och litterära skribenter. Stämningen var liksom ”storartad”……

Och när jag nu läser att Ulf både kysst Ella Fitzgerald och tagit Picasso i hand blir han om möjligt ännu större och coolare för mig! Dessutom bär hans bok ett vackert namn som snuddar vid min vardag och mitt liv; ”Från kart till fallfrukt”.

Och så träffar jag på Marie-Louise där! Jag blir jag enastående glad! Marie-Louise är en av de få bästisar jag skaffat mig i mitt vuxna liv, hon är min själasyster och jag är övertygad om att det beror på att hon är nästan lika barnslig som jag!

Ulf, Marie-Louise och jag!

img_4106.JPG

Jag kunde bara stanna en knapp timme och ett halvt glas champagne… hade gärna stannat längre men var tvungen att springa hem och göra Carbonara till flickorna och sedan hämta William efter fotbollsträning på Lidingö. Men boken fick jag med mig, dessutom signerad!

img_4109.JPG

Carbonara är en kanonrätt om man som i vår familj idag behöver äta i flera omgångar, den vinner nästan bara på att stå till sig och värmas igen. Jag använder helst en stor pastasort, till exempel lumaconi rigati, det blir liksom festligare!

2 paket färdighackad bacon a 140 g

1-2 vitlöksklyftor

Ca 2 dl frysta gröna ärtor

2 1/2 dl matlagningsgrädde

Nymalen svartpeppar

Pasta

TILL SERVERING

1-3 äggulor

Riven parmesanost

Grönsallad

Ev. Bröd

Koka pastan enligt anvisning på paketet.

Fräs bacontärningarna i en panna. Sänk värmen och tillsätt vitlöken, pressad eller mycket fint hackad. Fräs ytterligare några minuter.

Tillsätt grädde och ärtor, koka upp. Sänk värmen smaka av med rikligt av svartpeppar, låt stå att ”gotta till sig”.

Häll av pastan och lägg den i en stor vacker skål. Häll över grädd/baconblandningen och rör ner äggulorna. Servera genast med färskriven parmesan, sallad och eventuellt bröd.

(Rakel är allergisk mot ägg så till henne tar jag undan en del men hon tycker det är minst lika gott ändå!)

Ska Carbonaran värmas upp igen som hos oss idag spär jag den med lite vatten.

  1. Monica S!
    Åh, visst är han en alldeles enastående man?! Och ja, gör det, den är värd att läsa!
    /monika

  2. MonicaS skriver:

    Carbonara tror jag det blir till middag idag, men med vanlig spagetti. Ulf Linde hade jag som lärare på en kurs när jag läste Konstvetenskap på 80-talet. Den boken vill jag läsa…

  3. monika skriver:

    Bara roligt!!
    /monika

  4. monika skriver:

    Bara roligt!!
    /monika

  5. Lena Pe skriver:

    Hej igen och tack för info om importören, nu vet jag vart jag ska leta…
    /Lena

Comments are closed.

LOADING..