10 år sedan

Idag är det 10 år sedan.

När jag var 14 år så gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän. Jag kände att jag inte hade kvar de där starkaste känslorna för honom som jag önskade att jag skulle ha haft. För det blev han så arg att han tog ut sin ilska fysiskt på mig. Eller inte han personligen, han lät sina bästa vänner göra det.
Jag minns inte allt från den kvällen, men jag minns mycket nog för att fortfarande känna mig otrygg. Jag minns det värsta.
I 10 års tid har jag känt mig otrygg när jag är ensam. Jag drömmer fortfarande hemska mardrömmar om denna händelse.
Idag är första gången någonsin som jag skriver om det. Efter att precis ha sett en dokumentär om våld i parrelationer så vill jag verkligen uppmana er alla som själva är- eller vet någon som är utsatt för våld i en relation – våga be om hjälp! Och våga hjälpa! Våga prata om det, våga ta hjälp av en förälder, syskon eller en vän. Det finns ingenting att skämmas över, och det är ALDRIG ditt fel att du träffat någon som visar sig att inte alls vara den du först trodde.

”Han är så snäll innerst inne, detta är inte likt honom” – nej! Han är inte snäll innerst inne. Jag trodde att min dåvarande pojkvän var den snällaste personen jag någonsin träffat. Men han arrangerade en misshandel för en person som han sade sig älska. Misshandel som hade kunnat sluta riktigt illa. Låter han som en snäll person innerst inne?

Om det var din bästa vän som blivit utsatt för våld i sin relation, hade du hjälpt denne då? Det tror jag att du hade. Och det är så du måste tänka för dig själv. Var din egen bästa vän hur svårt det än är. Hjälp dig själv ur din relation. För en gång är en gång för mycket.

Du kan till exempel, dygnet tunt ringa till Kvinnofridslinjen på deras stödtelefon. Där får du prata med människor som är insatta i allt gällande våld i nära relationer.

Idag känner jag mig så stark i mig själv. Men hur stark jag än är- och blir så kommer mina innersta sår aldrig att läka. De ytliga skadorna försvann. Tid tog det, men de försvann. Men de djupa såren och mörka minnena kommer jag alltid att ha med mig som tunga stenar över mina axlar. Jag tänker inte mycket på den kvällen längre, men ibland kommer det över mig och bara suger ur all min energi. Idag är en sådan dag. Och därför tar jag nu en paus från allt jobb och mina sociala kanaler. Jag ska sätta telefonen på stör ej och sedan kolla på en film. Ibland får vi lov att zooma ut. Och det gör jag ikväll.

Att prata om detta skrämmer mig. Det får mig att känna som att jag blottar mitt innersta. Det är inte skrämmande för att jag skäms, för det har jag slutat med. Men det är skrämmande för att det blir mer verkligt igen. Ibland är det skönt att få leva i förnekelse. Även om jag vet innerst inne vad som har hänt och vad jag har gått igenom, så kan det vara skönt att få leva som om ingenting hänt ibland. Kanske är det fel, kanske inte.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Nu loggar jag ut. Vi hörs när vi hörs. Kram till er. ♥

  1. Elin skriver:

    Det är två år sedan jag gick ur en sådan relation. Han missbrukade och situationen blev ohållbar. Ett halvår efter uppbrottet kom han hem till mig och misshandlade mig av sorg och ilska att jag inte ville tillbaka. Brottsoffer har alldeles för lite stöd i samhället tycker jag. Detdär fin innerst inne är aldrig en anledning att stanna. Ett våldsbrott bleknar med tiden men finns där i bakhuvudet lite nästan varje dag. Tack för du delar med dig, tillsammans är vi starka ❤️

  2. Jenny skriver:

    Kram till dig 🙂

  3. D skriver:

    Tack fina Frida för att du berättar din historia! Jag beundrar ditt mod och din styrka av att orka dela med dig av ditt innersta. Vi är nog många som bär med oss nåt i bagaget och det är en tröst att veta att man inte är ensam och att kunna finna styrkan i det. ❤️❤️❤️

Lämna ett svar till Elin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..