Björnen sover. Lundabryggeriet.

Smakar en öl annorlunda om man besökt bryggeriet? Om man skakat hand med bryggaren, hört tankarna bakom ölet, sett säckarna med malt och lagt handen på lagringstankarna? Så klart den inte gör. Och så klart att den gör! Paradoxalt eller hur?

För upplevelsen av ölen är så mycket mer än smaker, dofter, textur och munkänsla. Upplevelsen styrs av tillfälle, sällskap, känsla och plats och också av vetskapen om vad som ligger bakom produkten, bryggarens intentioner, drömmar och tankar. Det kanske låter poetiskt i överkant men har man träffat en bryggare, besökt ett bryggeri så kan man inte bortse från att upplevelsen adderar till öldrickandet.

Eftersom jag var och hälsade på i Lundabryggeriet några veckor innan den här ölen dricks så går det inte att bortse från att tankarna går till det gamla svinstallet där ölet görs men jag försöker hålla mig neutral och ta mig an ölen yrkesmässigt!

Färgen är klart brun med ett litet och lätt skum ovanpå vätskan. Rostade, maltiga, svagt söta dofter.

Smaken är framförallt maltig med en svag sötma i botten, rostade toner, lite fruktighet och en väldigt svag men ändå tydlig beska. Syrlig. Tunn kropp, låg kolsyra och en mer läskande än fyllig karaktär.

Sammantaget en lite opersonlig öl med trevlig stilkaraktär. En klassisk brown ale men med lite av mainstream-känsla som gör den till ett bra sällskap till maten man kanske inte förstavalet stående framför ett stort kranutbud på puben.