I formiddags nar jag stod och svangde ihop ett par italienska desserter i testkoket, borjade jag smaprata med en av tjejerna som holl pa med en bread- and butterpudding i Women’s weekly-testkoket. (En fantastisk fordel med att jobba i ett stort testkok med flera olika tidningar ar att det alltid finns nagot att stoppa i munnen. For tillfallet haller man t ex pa med en tartbok i ett av koken, mangder med italienska recept i vart, ljuvliga vinterratter i ett… totalt livsfarligt!)

Hur som helst fragade hon mig om svenska desserter. Vad ar egentligen typiska svenska desserter? Pa staende fot rabblade jag upp skansk applekaka (men ar den egentligen sa unikt svensk??), ostkaka, nyponsoppa med glass och mandelbiskvier och varm hjortronsylt med vaniljglass. Men sen tog det stopp. Vad har vi mer for klassiska svenska desserter? Nu nar jag fick tanka lite kom jag pa anglamaten som min mormor brukade vispa samman, med gradde, lingonsylt, sondersmulade sockerskorpor. Liksom kalvdans. Men visst maste det finnas fler klassiker att valja mellan??

Nu  behover jag er hjalp – vad har vi for svenska klassiker bland desserterna?

Jag vet, just nu kanns det formodligen som evgheter tills du overhuvudtaget kan lamna langkalsongerna hemma. Men jag maste bara tipsa om ett omrade dar olivolja ar en riktig lifesaver. Pa benen. Skippa dyra hudkramer, smorj in bara shortsben med lite olio di oliva och du ar hemma!

Tack olivoljan, for att ar en sadan raddare i noden… (Funkar minst lika bra pa nariga hander som ska vara med pa matbild. Bara sa du vet.)

Efter en vinter fylld av rotfrukter, kål, vinteräpplen och apelsiner (hm, ok inte särskilt svenskt men ändå vintrigt) blir man alldeles salig av fruktdiskarna här i Sydney. Saftiga meloner, solmogen mango, trinda passionsfrukter och frukternas frukt; mangostan. Den sistnämnda är hutlöst dyr, men smakar som en sagolik blandning av smultron, jordgubb, mango och litchie. Absolutely fabolous! Och visst, du har kanske sett den någon gång i de svenska fruktdiskarna. Hutlöst dyr även där såklart men dessvärre inte mycket att ringa hem om smakmässigt. Lägg istället den slanten på hög och se till att unna dig svenska, söta jordgubbar under tiden som de är i säsong. Den som väntar på något gott….

En spännande nyhet för mig på fruktfronten var en knölig historia vid namn Custard Apple. Jag köpte ett exemplar i den välsorterade frukt- och grönsaksaffären som ligger i samma byggnad som Sydney fishmarket, och den söta farbrorn i kassan informerade mig om att mitt äpple fortfarande inte var riktigt moget men att ett par dagar på en solig och varm plats skulle göra underverk.

Idag var det dags att hugga in på underverket. Min nyfunna kombo Kevin förklarade att Custard Apple smakade just som Apple and Custard, dvs äpplen och vaniljsås. Men det vet jag inte riktigt om jag skriver under på. Istället hade en otrolig söt smak, med drag av fläder, lichie och kanske lite jordgubb. Inte helt olikt mangostanen på sätt och vis.

Jag inspireras otroligt mycket av alla de smaker som jag stöter på när jag är ute och reser. Oavsett om jag är i södra Tyskland, Argentina, New York eller Sydney. Jag försöker alltid ta med mig smaker, tillagningsmetoder och kombinationer hem. Göra något spännande av det med svenska förutsättningar. Men hur det än är, så kan det aldrig bli precis detsamma. Inte får jag ljuden från fladdermössen, Sydneys varma kvällsbris och atmosfären hemma i Sverige, även om jag mot förmodan skulle kunna få tag i ett hyfsat Custard Apple. Precis på samma sätt som att inlagd sill, färskpotatis och en kall öl aldrig smakar så gott som i den svenska sommaren. Det är lite som Anthony Bourdain skriver i sin bok “En kocks resa – Jakten på den perfekta måltiden”.

Det handlar egentligen inte så mycket om var och vad du äter. Utan med vem du delar upplevelsen.

.. spelar trummor. Och då menar jag faktiskt inte på kastrullerna!

Kom precis hem från en liveshow med Jamie Oliver i Centennial Park, och då biljetterna gick som smör i het Syndey-sol fick jag njuta av showen från de gräsklädda kullarna runt omkring scenen och storbildskärmarna. Och med tanke på alla hysteriska jamie-fans som trängdes framme vid scenen insåg jag snart att jag hade det väldigt bra där på gräsmattan, med min lilla picknick och filt.

Jag gillar Jamie, och är imponerad av allt han har kunnat åstadkomma i ett matkulturellt u-land som Storbritannien. Och jag förstår självklart att han vill göra buisness av sitt namn (Tänk på att han har en hel rabatt att försörja där hemma!) Men jag kunde ändå inte låta bli att skratta när han avslutar showen med en egen reagge-låt som han skrivit i ära till en “awesome lambcurry darling!”. För när Jamie sjunger blir sydney-borna alldeles tokiga. Och när han rusar från köket och bort till ett trumset är det så att man kan tro att publiken har ett återförenat ABBA på scenen!

- Lamb curry, give it to me hot, hot, hot. No worries, when you´r cooking from your heart….

Nej, jag skojar inte. Kolla bara inte det här, Jamie har en egen musiksida. Och spontant tänker jag; är det sånt här som krävs för att förmedla matglädje till folket är jag illa ute…

Igår förmiddag tog jag en promenix i solen till Paddingtons market, ett stenkast från där jag bor här i Sydney. På helgmarknaderna i Paddington (lördagar) och Bondi (söndagar) kan man göra en hel spännande fynd från nya, små designers. Eller fynd är nog i ärlighetens namn att ta i. Sydney är dyrt – vare sig det handlar om marknader, småbutiker eller större varuhus. Förra helgen tog jag en titt på Bondi market och där var det framför allt kläder, såväl vintage som nytt. Men på Paddington markets kunde man hitta både det ena och andra i mat&rekvisita-väg. Och sånt gillar ju jag! Jag önskar att jag hade obegränsat med bagagevikt (och utrymme) för då skulle jag gått loss på ljuvliga antika bestick och söta små kaffekoppar i alla de färger mönster. Dessvärre hade jag nästan övervikt redan på resan från Tokyo till Sydney så där fick jag hejda mig.

Däremot sprang jag på designern Ruth Dalton och hennes märke Sweetiepie. Vid en första anblick såg det mest ut som kanonsöta muffinsformar. Och det är ju alltid skoj men samtidigt lite lurigt för man vet aldrig riktigt vilka som håller i form och färg när det väl kommer till närkamp med ugnen. Men strax såg jag att det inte alls var muffinsformar utan bara så kallade muffin-sleeves, det vill säga en form av bård som man sätter runt den vanliga muffinsformen. Och då de dessutom är laminerade kan man använda dem om och om och om igen. Sa i alla fall Ruth. Själv gick jag loss på två olika modeller men hade gladeligen tagit med mig hela bunten. Ursöta! Nu blir det hem och provbaka för att se om de håller måttet – jag har höga förhoppningar!

Visst är det söta?

Ända sedan jag satte min fot på Gourmet Travellers redaktion nere i downtown har jag fått höra en sak…

- Gå till Bodega. Genast!

I torsdags kväll, efter att ha plåtat italiensk vintermat hela dagen, fick jag äntligen en chans att gå dit. Och nu fattar jag varför Bodega är spanjoren på allas läppar här i Sydney. Jag nostalgi-beställde in en flaska argentinsk Torrontes (ok, inte särskilt mycket Spanien där men ändå) till mig och mitt sällskap och sen gick vi loss på bocarones, “fish-finges”, hemgjord chorizo och mycket mer.  Fantastiskt gott (även om jag gärna hade sett lite persilja i bocaronesen, men det är ju min personliga smak)

När GT´s food editor Lisa Featherby, som jag jobbade med under dagen, hörde att jag skulle till Bodega fick hon något drömskt i blicken för en sekund, spände sedan ögonen i mig och krävde att jag skulle äta banan split. Sagt och gjort. När jag senare på kvällen väl gjorde min beställning av den välfriserade servitrisen fick även hon något drömskt i blicken och fnittrade förtjust när jag frågade vad som var så speciellt med den….

Vilken banana split!! Krämig dulce leche-glass, len flan, krispiga jordnötter, banankräm, ingefärskaka och seg karamell.. mamma mia! I mitt lyriska tillstånd försökte jag ta en bild med mobilen men det blev dessvärre inget vidare. Det finns bara en lösning; jag får gå till Bodega igen. (Nu hittade jag ju förstås en bild på skapelsen på Bodegas hemsida men det blir ju inte riktigt samma sak…)

Nu vankas det lite solmogen mango till mellis innan jag drar iväg till Taste of Sydney och småäter mig igenom Sydneys toppkrogar. Ibland får jag nypa mig försiktigt i armen och påminna mig själv om att njuta, njuta, njuta…

Morgonen inleddes med ett väldans trevligt, inspirerande och intressant besök hos Donna Hay Magazine på Kippax street. Efter att ha suttit och snicksnackat ett bra tag med redaktionschefen Melanie (fick bland ta mig en titt på nyutkomna boken Seasons – nu hoppas jag bara vi snart få tag på den i Sverige också!) tog vi en tur bland vråna på våning fem där hela härliga redaktionen huserar. Ja, i själva verket är redaktionen faktiskt oerhört tajt. Allt som allt är det t ex fyra personer som jobbar med upplagning och styling – och då är det MYCKET som ska produceras på det lilla teamet! Svenska magasin jobbar allt som oftast med en ganska stor frilans-styrka (så som mig själv) men på de flesta australienska magasin verkar det mesta skötas inhouse. (We’re controlfreaks, som fantastiska Emma Knowles på Gourmet Traveller förklarade det hela)

Rekvisitarummet var självklart en av höjdpunkterna under Donna Hay-köket. Välfyllt, färgkoordinerat och välorganiserat. Och självklart otroligt unikt… Vågade mig inte på att ta några foton här inne, men en bild på färgsorterade textil-väggen blev det i alla fall! Det här ska jag ta tag i när jag kommer hem. Jag har kanske 1/3 av alla tyger och dukar och textilsnuttar på galgar, men resten har jag packat ner i 3 gigantiska ikeapåsar… Men åtminstone färgsorterat!

Köket var en annan höjdpunkt. Stort, ljust och förvånansvärt avskalat. Nästan inte en maskin så långt ögat kunde nå…. och väldigt stor skillnad mot testköket hos Gourmet Traveller som påminner om värsta flådiga restaurangköket (förutom de buttra ugnarna som verkar leva sitt egna liv…. längtar hem till min egna!) Älskar testköket på Gourmet Traveller, här händer det mycket skoj kan jag lova! Mycket måste jag tyvärr hålla lite hemligt, men det är otroligt inspirerande och kreativt att få vara en del av teamet under de här två veckorna. Mer om Gourmet Traveller kommer självklart snart!

Och vem tror ni då att jag stötte på i DH-provköket, om inte Donna Hay i egen hög person! Så, hur var hon då?!?! Alldeles, alldeles, alldeles…. störtskön! Otroligt relaxad, humoristisk och kanontrevlig stod hon där och smetade ut perfekt operfekta marängtoppar för fotografering. Fantastiskt roligt och inspirerande att äntligen få träffa henne!

Melanie, jag och Donna

Från strandläge…

…till lunchläge i parken…

…till köksläge i myllrande testköket där inte mindre än tre (!) tidningar ryms. Recept till många tidningar och kokböcker som ska provlagas, provlagas igen, lagas till plåtning och eventuellt provlagas ytterligare en gång till…

Hogst upp pa min lista over “must-does” har i Sydney stod ett (hmm…formodligen flera) besok hos bagarna pa Bourke Street Bakery i Surry Hills. Forsta morgonen stallde jag mig darfor sjalvklart i den ringlande kon till det lilla bageriet och vantade lydigt pa min tur att fa frossa i sega surdgesbaguetter, fylliga frukt- och notbrod och sjalvklart en (och annan) pane de chocolate. Dessvarre fick jag inte plats bland borden pa trottoaren utanfor, utan det fick istallet bli en langfrukost hemma. Brodlycka!

Nu ar broden fran Bourke Street Bakery ingen direkt nyhet for mig. For sedan maken fick deras fantastiska brodbok i julklapp har det serverats en och annan “baguett-fran-paradiset’ hemma hos oss. Jag trodde att man inte kan fa tag pa brodboken hemma i Sverige, men efter lite googlande hittade jag den bland annat har hos Adlibris.

Alltsa kan du fran och med idag (eller rattare sagt om fem dagar, nar boken landar i brevladan) latsas att du sitter i skuggan utanfor Bourke Street Bakery och ater lyxfrulle med andra hippa Surry hillsare. Och lugn, baguetterna som maken bakar ar ett fantastiskt snabbrecept (atminstone om man snackar surdegs-sammanhang) som man bara behover forbereda kvallen innan. Sa det ar bara att baka pa!

(Foto: Murdock books )

En av mina absoluta favoritaffärer i Tokyo – alla kategorier – var Tokyo Hands. Varför? Här finns allt. Och då menar jag verkligen A-L-L-T.

Tokyo Hands, vars gigantiska affärer finns utspridda lite här och där över stan, är inte minst ett mecka för foodies. Förutom att man kan köpa finfina knivar (ett hyfsat utbud men självklart inget i jämförelse med knivaffärerna på restauranggatan i Asakasa ), mandoliner, svarvar och annat skoj, finns här ett och annat kul i presentväg till andra foodies. Skratten och kameraklick från mobilen avlöste varandra under de oräkneliga timmar som jag och maken tillbringade på våningarna i Ikebukuros affär. Och här kommer ett par godbitar…

Små mini-jordgubbsplantor i form av macaroner vore kanske något?

Eller en chokladkaka i legoformat?

En personlig favorit…. horlurar i form av bananer. Finns aven i form av sushi. Saklart.

Ar det inte hog tid att gora lite jelly-djur att toppa tisdagssalladen med?

Jag har hur manga godbitar som helst i bildarkivet, men nu vantar en hektisk dag i provkoket pa fantastiska Gourmet Traveller. Otroligt inspirerande!!

(Och for er Donna Hay-fantaster sa kan jag meddela att jag ska dit imorgon bitti… to be continued!)