Phu!

Ibland behöver man allt en liten reboot. En omstart alltså. När man helt enkelt käkat för mycket julkolor. Fastnat under is och snö och arbete. Eller helt enkelt bara tröttnat på de gamla glasögonen? Jag har fått en del mail där man undrat om jag kastat in handduken. Som Gitto verkar ha gjort och Hemmafrun absolut gjort. (Så attans trist, saknar henne fortfarande!)

Icke sa nicke. Fortfarande här. Lite vinterdvalig dock.

Överlag verkar det som att det är ganska många bloggare runt om i sfären som helt enkelt trappat ner lite. Fler än bara jag. Från varje-dag-inlägg till lite-då-och-då. Och jag personligen kan tycka att det både är skönt och sunt. Även om jag saknar er. Särskilt idag, när jag för första gången på l-ä-n-g-e vaknade upp till en något lugnare vecka utan en massa fläng och nattpass i köket.

Så jag rebootar helt enkelt, istället för att systemcrascha. Gör som Pain de Martin och startar om. Han på ny adress men det gör ju såklart inte jag. Bara med en ny bild. (En något mer uppdaterad bild än den andra gamla historien som hade åtminstone 3,5 år på nacken! )

Och vid en sådan här omstart behöver man sätta in det tunga artilleriet. I synnerhet när den sker i slutet av c-vitaminbristiga februari. Så jag gör så här, jag laddar upp med…

… det enda som kan få mig att passera surisarna i lösgodis-disken, nämligen torkad physallis från Risenta. (Löv them!)

… en hel drös sweeties, blodapelsiner, grapefrukts och saftiga, söta apelsiner. Överdos-varning absolut, men sämre saker kan man ju överdosera på.

… att sätta upp resebekräftelsen på kontorsväggen. Vetskapen om att jag får möta våren i New York ger mig pirr i magen. Och då har jag ändå en massa vår-skojigheter att pirra över. Men NY-pirret det smäller helt klart högt efter en reboot.

Då kör vi!