På gymnasiet fick jag och tre klasskompisar den briljanta iden att dra igång Café Wåfflan. Med våfflat hår, handbroderade förkläden, frasiga våfflor och nybryggt kaffe mötte vi världen (ok, begränsade delar av Småland). Vad jag då inte visste var att min relation till våfflor aldrig mer skulle bli sig lik.
Det årets våffeldag for vi kommunen runt med en hel arme inlånade våffeljärn och tvingade familjemedlemmar att agera chaufförer, diskare, servitörer och Gud vet vad. (Tackade jag er inte ordentligt då kommer här ett stort varmt tack sisådär 13 år senare…)
Hur som helst, efter det där våfflade året tog det ett tag innan jag och våfflorna blev buddies igen. Ganska många år faktiskt.
Idag är vi goda kompisar igen och det är inte mycket som slår en riktigt god frasvåffla, serverad med hjortonsylt och en rejäl klick grädde.
Iår blir det inga våfflor på våffeldagen för min del. Snarare crêpe suzette. Men vore jag hemma skulle jag satsa på våfflor med mörk choklad i, till det vaniljglass och mängder med rostade, finhackade hasselnötter.
Mon Dieu så gott…