Från arla morgonstund till sena natten står det provlagning, skriva skriva, korrläsning och rubrikfilning på mitt schema just nu.

Och när matklockan ringer hugger jag in på provlagade grillrecept eller fotorester från de senaste dagarnas plåtningar. Sallader i måndags, sockerkakor och chokladkex i tisdags och ytterligare lite matig sallad igår. Hela kostcirkeln? Tack och lov för mina provlagade grill-tillbehör!

Jag har gått omkring och vart sugen på pumpa den senaste tiden. Det hela började i söndags morse när jag under en blixtvisit i Småland tog en svamptur på jaktmarkerna. Och om man säger så här, det finns inget vidare med rådjur, harar och älg på de där markerna men svamp och bär är skogarna desto mer frikostiga med.

Hur som helst så skvallrade min gula kantareller, som var ovanligt fina för säsongen, om att de var sugna på en date med en foxy puma. Förlåt, pumpa var det ju… (Ledsen, jag har vistats lite för mycket i ordvits-göteborg på sistone.)

Pumpa och kantareller. Det är i mina ögon ett sagolikt äktenskap. Och jag är inte den som missar ett tillfälle att vara matchmaker! Så det här tänker jag festa loss på när alla recept väl är provlagade och jag lyckas hitta ett par kvadratcentimeter ledig yta i kylen.

Pumparisotto med smörstekta kantareller

Servera gärna tillsammans med grillad salcissia eller lite knaperstekta tärningar av rökt sidfläsk.

Tid: ca 35-40 minuter
Portioner: 4 portioner

1 msk smör
1 msk rapsolja
2 st bananschalottenlökar
1 vitlöksklyfta
400 g kött från muscatpumpa
3 dl arborioris
6-8 dl hönsbuljong
2 dl torrt vitt vin
1,5 dl riven parmesan
salt och svartpeppar
Hiskeliga mängder smörstekta kantareller till servering

1. Skala och finhacka löken. Hetta upp smör och rapsolja i en kastrull och fräs löken på medelvärme. Tillsätt riset och pumpan skuren i grova tärningar och fortsätt fräsa under omrörning i ytterligare någon minut.

2. Slå på ca en tredjedel av vinet och hönsbuljongen. Låt sjuda på svag värme och slå på lite mer av vätskan allt eftersom. Rör om då och då under tiden. Sjud tills riset är nätt och jämnt mjukt. Det är viktigt att röra om i risotton hela tiden, i synnerhet på slutet. Detta är hemligheten bakom en riktigt krämig risotto. . Rör ner parmesan och smaka av med salt och svartpeppar. Servera genast tillsammans med mängder med smörstekta kantareller.

åååhhhh så gladspänd och bubblig jag är inför den här dagen….!

Spännande lunchmöte med ny kund, en stund rekvisitajakt efter det, sen ska jag bege mig till Dahlgrenskans studio. Hon har nämligen tapetserat väggarna med SJUHUNDRA toksnygga bilder till boken!!! Och som grädde på moset, Bonnier-middag på Fond ikväll med massa sköna människor. Tjoho!

FANTASTISKA fredag!

En liten lillfinger-nagel i ögat är väl att jag inte hinner springa på bokmässan så mycket som jag önskar det här året. En snabb vända imorrn bitti innan förmiddagsmöte, men that´s it. Nästa år. Nästa år… Är det någon som ska dit? Jag älskar att gå omkring och nosa på alla böcker. Särskilt kokböcker. Doften av bläck, papper och en massa hårt slit, kärlek och jobb.

Vare sig du befinner dig på bokmässan i Götlaborg, i trädgårdslandet, svampskogen eller över grytorna önskar jag dig i alla fall en riktigt skön helg!

Tjing!

Det har vart mycket matstyling på schemat här på sistone. Och jo, jag håller med om att det är ett ganska udda yrke. Vaniljkräms-vit eller marängvit tallrik idag? Hur skär jag gurkan snyggast här? Blå, ljusgrön eller lingon&mjölk-färgad rand på servetten? Och hur i hela friden ska jag vika servetten till den här rätten för att verkligen signalera ”Ät mig. Jag är tokgod!” Visst, skratta ni men det är faktiskt detaljerna som gör det.

Överhuvudtaget brukar jag få ett höjt ögonbryn till gensvar när jag ska försöka förklara vad jag jobbar med. Jo, jag gör en massa recept. Japp, och jag lagar maten. Jo, sen stylar jag också. Visst, sen skriver jag. Jaaa, självklart får jag äta upp det sen. Ni hör ju…

Men tillbaks till det här med matstyling. Jag har ju så klart min stil. (Som ni får se i sitt esse i kommande grill-boken.) Men den stora utmaningen är variationen. Att ena dagen göra ett kafereps-jobb med mormors-känsla, till att nästa dag laga och lägga upp en riktigt schysst, god och inspirerande sallad för storhushåll, för att dagen därpå få kolasås att rinna alldeles, alldeles operfekt perfekt (och i rätt fart!) över en fin kula glass.  Det är utmanande. Och förbaskat kul!

Just nu håller däremot mina ögon på att gå i kors, men jag tänkte dela mig av en kul video på temat matstyling. Här ser ni den fantastiskt duktiga Donna Hay dela med sig av lite tips och trix kring det här med att få mat att se så där finger-licking-good. För det är trots allt det allting handlar om i slutändan. God mat. Riktigt god mat.

Donna delar med sig av lite pasta-hemligheter

Här får du koll på kakan

Det här kallas jag för ceasar salad!

Provisorisk utomhusstudio! Foto: Åsa Dahlgren

Snart kommer recepten hitta tillbaks till bloggen. Jag saknar dem. Det vilar liksom en helt annan frihet över bloggrecept än recept till tidningar och kokböcker. Här tycker jag att recepten kan få vara lite friare och öppna upp för frågor och snick snack.

Jag gillar snacka mat mer er. I tidningar och böcker får man som frilansare sällan chans att möta läsare och lagare. Men det får jag ju faktiskt här. Och jag älskar det.

Men ett litet ”recept” ska ni i alla fall få idag. Mitt recept på hur jag lurar mig själv att jag är ledig, trots att eftermiddagen ägnas åt jobb. Under tiden som jag svettas över mitt röriga och proppfyllda rekvisitaförråd sippar jag helt enkelt på ett litet glas bubbel.  Vips så är helgkänslan där. Och insikten om att jag verkligen, verkligen måste börja fundera på det här med större lokal.

En stor, lagomfin* och kreativ lokal. Med mycket köksutrymme och fantastiskt dagsljus. Med plats för tre sköna själar. Och helst på cykelavstånd (fast det är ju såklart nästan allt här). Någon Falkenbergare som har lokal-tips?

* Lagomfin? Jo, ni vet sådär industri/lantligt ruffig med öppna ytor och charm. Lagomfin helt enkelt.

Står och filéar apelsiner och olika sorters grape med en riktigt vass tokyo-kniv. Tänker att mina grannar med köksinsyn måste verkligen tro att jag står i köket för jämnan. På kvällen när de går och lägger sig och på morgonen när barnen väcker dem. Så står jag där och hackar, filéar, kliar mig i håret med degkletiga fingar och rör i grytor.

Om jag hade en direktlinje till dem skulle jag förklara att just dessa citrusfrukter kommer bli livsfarligt goda. Alldeles strax ska de nämligen få säga hej till Nardini-grappan.

Och det mina vänner, är en match made in heaven.

Gonatt!

Efter sagolika helgen i Köpenhamn (mer om det senare… oj så mycket kul läsning som ligger i blogg-pipen. Snart mina vänner, snart!) är det just nu jobb från tidiga, tidiga morgon till sena, sena kvällen.

Snart bokdeadline (my gosh så bra det kommer bli…!!), en hel del jul och nyår och dessutom matstyling av en spännande eko-kokbok för Göteborgs stad och Start Communication är något av det som står på schemat de närmsta veckorna. Hepp vad det går undan och förbaskat kul är det också!

Men först och främst måste jag bara dela med mig av en fundering…

De senaste dagarna har jag varit på jakt efter någon form av vilda charkuterier. Inga större krav förutom att det skulle vara 1) bra 2) funka till en carpaccio 3) vara hyffsat tillgängligt. Efter en lång och svettig jakt reducerades kraven till 1) måste vara vilt.

Varför är det så att vi i våra mataffärer hittar en driljon olika sorters salami, prosciutto, serano, chorizo och parmaskinka, men det verkar vara stört omöjligt att vaska fram minsta lilla rökt älgstekt? Vi bor ju för katten i Sverige där vi ena dagen diskuterar lösningar på hur vi ska få bukt på den gigantiska vildsvinsstammen för att andra dagen oroas över att rådjuren äter upp tulpanknopparna, älgen mumsar på äppleträdet och björn och varg smyger för nära våra knutar? Hur kommer det sig att vi diskuterar ”ät rätt för miljön” men ändå är så förbaskat dåliga på att både producera vilda råvaror och att köpa/äta det?

När jag lätt stressad sprang omkring bland kyldiskarna slog det mig att det taskiga utbudet kanske beror på att vi just nu befinner oss i början av den stora jaktsäsongen? Men efter att ha snicksnackat lite med en säljare i den välmående charkdisken på en av göteborgs största och lyxigaste mataffärer insåg jag att vi inte ens kan skylla på det. Så här fattigt är utbudet året om. Han menade att det höga priset skrämde iväg nyfikna kunder, och det får mig att fundera på vart allt vilt kött tar vägen? Inte minst det enorma utbud av vildsvinskött, som bara blir mer och mer? Varför ser vi inte mer salami, skinka och förädlade delikatesser av detta kött?

Ja hörni, många frågor har jag. Och jag vill helst ha svar, men framför allt är jag nyfiken på vad du tycker?

Jag stötte på mycket sniglar i grönsaksdiskarna (jo, faktiskt) på Sardinien. Sniglar av alla de slag.

Jag hann dessvärre inte prova mig igenom utbudet men drömde våta drömmar om drypande vitlökssmör, rivet citronskal och persilja. Men att döma av aktiviteterna i lådorna är det inget vidare att vara sardinsk snigel…  Freedom!

Det är mycket globetrottande på mig just nu. Imorgon eftermiddag far jag över sundet med bästa vännerna och tänker njuta så mycket jag bara kan ända fram tills söndag. Några Köpenhamns-tips ni vill dela med er av?

Jag har just landat i soffan hemma i Heavenly Halland. Skönt vara hemma men jag kan ändå inte riktigt släppa min senaste förälskelse. (En av många får jag väl erkänna.)

Vad är ditt förhållande ditt mozzarella? Trevlig utfyllnad på pizzan, smaklöst bihang i capresen och en ganska intetsägande historia? Ja, så pratas det ofta om mozzarellan. Och mycket av den industrimozzarella vi hittar i våra svenska ostdiskar är inte mycket att hänga i granen. Jag håller med.

Men kan du då inte göra mig en tjänst? Skippa snarret i fredagsmyset nästa gång och lägg de pengarna på en bra buffelmozzarella. Mama mia…Your up for a treat!

Få gånger har jag blivit så svag i benen av en buffelmozzarella som nu under veckan på Sardinien. Längtat så efter min trådiga, buffliga kärlek. Till frukost, lunch och middag.

När du väl låst dörren (här delar vi inte med oss!) och har buffelmozzarellan framför dig gäller det att tänka less is more. Lägg några skivor söta, svenska tomater på tallriken. En generös bit mozzarella, 1-2 sönderrivna basilikablad och lite flingsalt. Kanske några stänk god olivolja, men i min värld inte ett måste. Jag har ändå all min fokus på buffeln i mitt kök. Ät. Sakta.

Efter nåt sånt här kommer du inte tänka några trista mozzarella-tankar. Jag loooovar.

Efter en sen eftermiddagssnorkling i det kristallklara (jo så är det faktiskt) vattnet i Cala Dragunara blev det kaffepaus på den lilla baren i bukten. Kaffe & mirto-paus.

Mirto är en lokal likör som görs på myrtenbusken som växer vilt över hela ön. Mirto rosso på bären, och mirto blanco på bladen. När lördagsglada ö-bon Vitto upptäckte att vi hade mirto i glaset sprang han efter en flaska av sin mamma-gjorda mirto rosso. Med förklaringen ”questa è la Sardegna!” fyllde han sedan ihärdigt på glaset och menade att mirto tillsammans med lokala ölen ichnusa och peccorinoost ÄR Sardinien. Sardnien på riktigt. (Eller åtminstone Sardinien en ljummen lördagskväll…)

Ja, jag vet inte riktigt om det berodde på två glas mirto, kvällssolen och det turkosa vattnet eller maken vid min sida. Men där och då blev jag helt enkelt stöttförälskad i Sardnien.

Hit kommer jag tillbaka.

Igår började jag dagen så här.

Frukostpicknick med maken, solen i ögonen, glittrande hav vid fötterna, spetsig kalksten i ryggen och en mean-ass-macka med peccorino sardo, salami och tomat. En kokos-yoghurt på det för att verkligen understryka känslan av semester.

(Jag vet att den allt som oftast luktar sololja, men det är ju just därför den ger en sådan total semester-vibe…)

Lunchen tillbringades så här. La Pelosa och stopp hos en grym peccorino-makare, blir det bättre än så?

(Mer om peccorino-stället senare…)

Och dagen avslutades så här. På en klippa vid Porto Ferro. Med snorkelmärken i pannan och sand i skorna. Jag har planer på ett liknande upplägg för dagen. Kanske lite mer buffelmozzarella, breasola och rödvin bara.