.. för då drar vi tidigt i ottan till den stora fiskauktionen i Tsukiji. För en sushi- och sashimiälskare som mig själv är Japan himmelriket. Finaste råvarorna, enorm kunskap och, som med allt annat här i mat-Japan, en enorm respekt för det man pysslar med. Och just fiskauktionen är något som verkligen stått högt på min highlight-lista. En sak är säker; imorgon blir det sushi till frukost. Jag längtar redan efter smaken av krämig sweet shrimp och drömmarnas dröm när det kommer till sushi och sushimi…. otoro*!

När man äter sushi får man ofta in en misosoppa som tillbehör, men hos Manzo serverades vi vid ett tillfälle en väldigt speciell äggsoppa med räkor, lite kyckling, buljong och, självklart, ägg. Det förvånande var konsistensen. Vi första anblick såg den ut som en flan eller créme brûlleé, men efter att ha ätit lite av den kom den rika buljongen fram. En väldigt spännande kombination till sushin!

En ny favorit på sushifatet är en söt räka som serveras helt rå. Sweet shrimp kallas den här (åtminstone när japanerna ska försöka översätta det till engelska) . Smaken är söt, frisk och fet och konsistensen är krämig och. Otroligt gott!

Suck, ni börjar kanske förstå att jag kan prata på och på om det här med sashimi och sushi. Och efter morgondagens fiskauktion lär det inte bli bättre. Jag är enormt spänd och nyfiken!

Ha en fin söndagskväll där hemma, själv blir det nu till att sova sju kvart i timman…

* Otoro, som ibland även kallas o-toro, är den fetaste delen från den finaste av tonfiskar och hittas på fiskens mage. Smaken är gudomlig (frisk havssmak, sötma och i min mun en frisk smak som drar lite åt gurk-hållet) och konsistensen fantastisk. Tack vare att den är så fet och fin smälter den verkligen på tungan. Himmelskt….

Bortser man från det faktum att det faktiskt anses ganska otrevligt att gå omkring och smaska ute på gatan i Japan, så hittar man i stort sett överallt den fantastiska lilla munsbiten onigiri. Perfekt som mellanmål, supersnabb lättlunch eller bara något att gå loss på när nyfikenheten och suget gör sig påmint.

Onigirin görs på sushiris och fyllt med allt från torkad fisk, rökt lax, rom, räkor med majonnäs, något köttigt eller grönt. Allt som oftast kalasgott. (De gånger som jag överhuvudtaget stött på något som jag inte riktigt gillat här i Japan är oerhört lätträknade!) Men det finurliga sitter varken i riset eller fyllningen. Nej, hela paketet är täckt med noriblad (gjort på sjögräs). Har du någon gång gjort sushi hemma och sparat några makirullar i kylen till dagen därpå vet du hur nori blir när den umgåtts för länge med fuktigt ris. Mjukt, segt och trist. Men när det kommer till de onigiri som man kan köpa i kiosker och livs här har man tänkt till så pass att noribladen aldrig får kontakt med riset förrän du faktiskt öppnar din förpackning. Resultatet blir ett torrt och fint noriblad och en fräsch onigiri.

Nu blir det läggdags efter en sväng på karaokebaren med vänner (varför blir man alltid totalt utmanövrerad sångmässigt av sina japanska vänner och bekanta? Jag tror de får det med bröstmjölken…). Imorgon väntar det en utflykt med bilen och söndagsmiddag utanför Tokyo, hemma hos vännen Miz och hennes katter. Långkok står på menyn!

Normalt sett brukar jag och maken sallan ga tva ganger till samma restaurang nar vi are ute och reser. Graset kan ju faktiskt vara gronare pa andra sidan menar jag.

Men redan forsta kvallen bestamde vi oss for att ga tillbaka till Manzo en kvall till. (Efter lunch pa hans andra restaurang dessutom). Forsta kvallen hade vi fatt sitta vid baren, pa en armslangd avstand fran kocken Manzo och hans mat-trolleri. Andra kvallen pusslade gasterna om lite bland stolarna sa att vi kunde tranga ner oss mellan dem och deras sma asietter. Fem minuter senare var vi alla vanner. Det trots att halften av oss inte ens pratade samma sprak.

Utan att ens ha fatt bestalla borjade Manzo skicka over tallrikar till oss. Den pa sake nagot overforfriskade kvinnan till vanster om oss klappade fortjust handerna nar vi slangde oss med japanska ord om hur vansinnigt gott det var, och nar vi rorde ner wasabii i de djupa skalarna fyllda med rykande hett langkok.

Paret till hoger om oss, som vi traffade redan kvallen innan, fick snart en flaska av servitoren och det visade sig vara deras egna butelj med en japansk variant av whiskey. Ar man stammis pa ett stalle kan man stalla in en flaska med ex sake eller whiskey i baren och sedan ha den staende dar, markt med en egen etikett. Pa parets etikett sag man pa ena sidan en hund och pa andra en samuraj. De forklarade att hunden var deras och att den hade fatt sitt namn Kitchimon fran samurajen pa andra sidan. Men snart gick det ocksa upp for oss att hunden inte bara hette samma som samurajen. Bada spelade med i den populara tv-serien med samma namn. Vi fick t o m se ett filmklipp med vovven och innan paret gick rackte de vordnadsfyllt over Kitchimons visitkort. Jepp, skadespelar-jycken hade sitt eget visitkort. Med bild och mailadress och allt.

Langst bort fran oss satt en buisnessman fran Tokyo. Han at ungefar detsamma som oss och nar en vintrig soppa med blomkal, vitkal, anka och sojamjolk hamnade framfor oss borjade han sucka, humma och at upp med slutna ogon. Det var gott. Oerhort gott. Efter det bjod han oss pa saken Hakkasan. Pa knackig engelska foklarade han att den kom fran nordligaste Japan och ansags hora till toppskicket av sake-sorter. Den var ljuvlig.

Nu ska vi snart ta snabbtaget tillbaka till Tokyo. Och vi ar matta. Igar kvall, tredje kvallen har i Kyoto, gick vi namligen tillbaka till Ichishun igen. Efter de tva forsta kvallarnas 13-14 ratter var vi installda pa att bara bestalla in lite tempura, nagon liten sallad och lite sushi. Men vi fick aldrig bestalla. Och efter ytterligare 7 ratter slangde Manzo av sig forkladet och tog med oss pa karaoke.

Oh what a night…

(Kameran har sjalvklart fatt folja med och val tillbaka i Tokyo kommer det bilder. )

Snabbtaget shinkansen tog oss tidigt imorse till Kyoto, en stad som genast tog ett fast grepp om mitt hjarta. Inte bara for att solen sken och bjod pa 17-18 grader. Inte heller for att vi checkade in som premiargaster pa det for dagen nya Capsule Roykan. (Vilken upplevelse! Tajt, kanonfrascht, unikt och en personal med en outstandning kansla for service!)

Nej storsta anledningen till att jag for alltid kommer bara med mig Kyoto i hjartat, under avdelningen smakminnen, ar kvallens himlastormande middag pa Ichishun, rakt over gatan fran vart kyoto-hem. Egentligen ar jag mallos. Men skulle jag ge mig pa en rattvis beskrivning av allt vi atit och upplevt ikvall skulle det bara handla om superlativ utan prickar. I varsta fall kanske jag t o m skulle ga over till kanji (japanska skrivtecken) da jag for tillfallet kor pekfingervals pa ett japanskt tangentbord.

Alltsa sparar jag det har gottiga till senare. (Pa fredag ar jag tillbaka hos min dator i Tokyo.) Nu tar jag istallet min ekologiska kyoto-clementin (som jag fick av ljuvliga kocken och agaren Manzo Kishimoto) och hoppar i min japanska tatami-sang. Tidigt imorrn bitti ska jag och maken irra oss vidare till en knivaffar som Manzo tipsade oss om. Den ligger strax intill en annan av hans sju sma restauranger (men glom kedje-tank, det har handlar bara om ravaru-respekt och karlek) sa jag misstanker att vi formodligen kor en lunch dar efter vara kniv-inkop.

Ah, vad harligt att fa ga och lagga sig nar man vet att man bara kommer dromma smaktande drommar om otoro-sashimi, tempura pa varprimorer och vansinnigt goda ra-rakor….

Här i Tokyo har jag stött på en helt annan typ av matstyling än den jag vanligtvis pysslar med. Ni vet lägga upp mat så det ser vansinnigt gott ut och komplettera med rätt tyger, bestick, accessoarer, glas, pryttlar och annat skoj.

Utanför (i stort sett) varje restaurang finner man en monter med alla de rätter som serveras. Ibland på foton, men oftast som “livemat”. Alltså tallrikar eller liknande med den mat det rör. I början konstaterade vi säkert att det så klart var fejkrätter. Sen började maken tvivla, men efter noggrann granskning enades vi igen om att det definitivt var plastig fejkmat. Och den här fejkmaten är
en enorm industri!

Precis som med allt annat verkar herr eller fru fejkmats-stylare ta sitt arbete på fullaste allvar. Vad sägs till exempel om den här varianten av Munk´s “Skriet”, den här gången skapad i någon sorts boeuf bourgignon.

Hur som helst hamnade jag och maken idag på den stora köksgatan i distriktet Asakusa. Vi var i himmelriket. Mängder med knivaffärer, små krypin fyllda med smarta saker vi bara måste släpa med oss hem, ljuvliga porslins-butiker och i stort sett det mesta man behöver i köks- och restaurangväg. Inte
minst plastmaten.

Själv kunde jag inte hålla plånboken i styr. För trots att jag inte är mycket alls för mobil-blingbling kunde jag inte se hur jag skulle klara mig utan denna fantastiska lilla sushi-skapelse att hänga i telefonen. Om inte annat kändes den bra mycket bättre än en bit varmrökt alt. torkad lax eller ett teryiakispett.

Idag fick den här godingen följa med mig hem i väskan. Jag tänker mig iskall mjölk och solvarma jordgubbar hemma i Sverige. Jag vet, snön vräker ner över er. Men snart, snart….

Inte min mening att strö salt i såren men idag har vi flanerat genom vårigt Tokyo, kikat på blommande plommonträd och spännande personligheter. Bland annat gänget i den här Peter, Bjorn and John-videon. Vi behövde en dag att samla våra intryck lite. Över glödheta grillar hade vi igår kväll nämligen en helt fenomenal matupplevelse, utan dess like, på yakiniku-restaurangen Kurogo i stadsdelen Ikebukuro. Om du någonsin hamnar i Tokyo, är det ett kulinariskt måste att gå dit. (Ledsen att jag inte kan vara mer detaljerad angående adress, men det är verkligen totalt omöjligt i en stad som Tokyo där gatorna inte har några namn.) Men mer om grill och gator någon annan dag!

Mjölkkanna från Moma (Foto MoMa)

Vår vän Martin, aka MC-designern, tvingas på arbetet här i Tokyo ha på sig en arbetsuniform som gör att han ser ut som ett mjölkbud. Allt snack om arbetskläder fick mig sugen på att kitta upp arbetsgarderoben. Med matiga inslag såklart. Först hittade jag följande bakelse-inspirerade tyg på en spetskantad tröja, därefter på denna flådiga klänning. På något sätt kändes den inte riktigt köksanpassad (om jag inte får gå på någon matig gala såklart.) Istället blev det en luvtröja med stora fickor. Perfekt i köket känner jag redan nu.

1-0 till tofun. jag erkänner mig besegrad.

Jag har äntligen fått äta tofu på riktigt och nu förstår jag vad de menar. Krämigt, nötigt och fantastiskt gott till lite strimlad vårlök och en skvätt ljus soja. En liten öl till det och fredags-after holiday´n är komplett!

Trots att jag inte riktigt hämtat mig i mättnad från förmiddagens ramen-frukost, vankas det nu gyozas i mängder!

Efter fyra länder på en dag landade vi till slut i Tokyo. Hungriga, såklart. Och första lunchen blev goyza på en galen spelhall. Oerhört japanskt och jag fick en stark känsla av att vara en av skådespelarna i Lost in Translation. Nu blir det okonomiyaki, en form av japanska pannkakor som man tillagar själv vid sitt bord. Det här är alldeles sagolikt!

Som vanligt packade jag väskan blixtsnabbt och sent. Det brukar bli bäst så. Men samtidigt fick jag tänka till lite extra den här gången. ett mishmasg av vinterkläder och sommarkläder, jobbgrejer och inte minst en massa matprylar. Mitt älskade rivjärn fick så klart följa med, men favoritspritsern (för små mängder) fick jag dessvärre göra avbön på för att få rum med svenska/nordiska godsaker till matfolket som jag ska sluta upp med i Sydney och Auckland. (Jag var inne på surströmming, men hejdade mig och packade istället ner hjortronsylt, ansjovis, mesost, saltlakrits och Kung Gustafs böckling. Känns det representabelt?)

Det enda jag inte behövde packa ner var en kniv (ja, för jobbet alltså). Planen är nämligen att köpa åtminstone en kniv i Tokyo. Har hört rykten om särskilda knivkvarter, men är det någon som har erfarenhet av det här med att köpa köksknivar i Tokyo? Som alltid glad och tacksam för tips från er, fenomenala läsare!

Nähä, nu är det dags att packa ihop det här. Nästa hållplats Kastrup Lufthavn!