I dag inledde jag min operation ”Få-Sarabakar-att-flytta-till-halland-permanent”. Jag gick ut hårt med att både baka pepparkakor med hela härliga familjen OCH grilla marshmallows. Ville liksom förmedla känslan ”sånt här gör vi varje sen torsdagseftermiddag”. Tja, det behöver ju inte vara nödvändigtvis pepparkakor vi bakar. Skulle lika gärna kunna vara havrekakor, knäckebröd eller finska pinnar. Men ni fattar känslan va?

Tror och hoppas att jag lyckades göra ett gott intryck på Sarabakar, hennes trevliga man och ursöta barn. Det trots att min ohyffsade hund blev så överlycklig över besökarna att han försökte pussa ihjäl minstingen och samtidigt passade på att fälla henne. För att kunna komma åt med pussarna lättare gissar jag. Jag skämdes ögonen ur mig och väntade på att familjen skulle vända i dörren. Som vilka föräldrar som helst skulle gjort. Men istället stannade de kvar och en liten stund senare var söta lilltjejen och Stilton bästisar. Precis det som var hund-uschlingens intention från början. Men men.

Dessutom hade Sarabakar med sig nybakt bröd. Och inte vilket bröd som helst. Nybakt levain med dinkel och vete. Jag tror jag är kär. Inte bara i Sarabakar och hennes bröd.  Utan i hela hennes familj. Nu ska jag städa undan pepparkaksbaket och sedan ägna kvällen åt att hålla tummarna hårt, hårt för att Sarabakar-familjen hade lika trevligt som jag och bestämmer sig för att flytta hit på riktigt.  Fast då måste jag ju såklart börja ägna mina sena torsdagseftermiddagar åt att baka pepparkakor och vara på charmoffensiven. Men det kan det banne mig vara värt.