För ett tag sedan var jag ute och åkte i ödemarkerna utanför Ullared, på vägen mot Varberg. Eller ödemark och ödemark, här spirar kreativiteten! Först körde jag förbi det lilla pittoreska mejeriet i Källsjö där man både kan köpa kalvdans och ostkaka. (och som jag nämnt tidigare här på bloggen). Och en bit bort, i Åkerholmen närmare bestämt, parkerade jag bilen utanför textildesignern Anna Winthers otroligt mysiga gårdsbutik. En trappa upp har hon sin atelje/skaparverkstad men på bottenplan hittar man den mysigaste gårdsbutik där man bara vill ha allt…

Den här skylten fick bli en tidig julklapp till kockande kärleken. Och till mig såklart!

Och det här bordet från danska trädgårdskonstnären Tage Andersen önskar sig min trädgård i julklapp… Kolla in ursöta skylten på väggen. ”Home is where the cookies are”. Så rätt, så rätt!

Anna själv är liksom jag en utvandrad göteborgare. (Ja, fast i grund och botten är jag ju såklart smålänning)

Stilton fick en look-alike-kompis i form av Annas handtovade lilla vovve.

Anna är inte bara textildesigner utan gör även goda marmelader och sylter. Jag åkte därifrån med en tomatmarmelad som hon fick inspiration till efter en resa i Namibia. Lagom söt och med kraftig tomatsmak!

Stallet där jag äger en halv ardenner har fått nya invånare. Eller rättare sagt gården som stallet hör till. En grupp vaktlar på tillväxt! De huserar inomhus, till skillnad från myskankorna, nils holgersson-gässen och hönsen som bor i en liten söt stuga ute i trädgården (med egen postlåda och allt!) Jag blev alldeles till mig när jag fick höra talas om de små vaktlarna häromdagen, men kanske inte riktigt av samma anledning som ägarna… Och när jag idag nåddes av nyheten att första ägget var värpt blev jag om möjligt ännu mer eld och lågor! Ägarna visste nämligen inte riktigt hur många av vaktlarna som var honor och hur många som var hanar. Nu väntar jag med spänning på utvecklingen. Och på att få komma in och ta mig en titt på de små fjäderfäna… Tänk om man kan få tillgång till ”närproducerade” vaktelägg! Är det någon där ute som har koll på hur mycket ägg en vaktel kan klämma ut sig egentligen….

… är den här! Förmodligen fullkomligt värdelös när man lagar mat på riktigt men är den inte bara bedårande att titta på så säg? Hälsa tomten att den finns här

Minns ni fredagens älgryggbiff? Den stormtrivdes tillsammans med klassiska smaker som ugnsrostade morötter och gräddstuvad brysselkål och trattkantareller… Vansinnigt gott och perfekt i vinterkylan. Och trattkantarellerna plockades faktiskt på ett nyfunnet svampställe för en dryg vecka sedan. Finns det något bättre än att hitta nya svampställen…

Och älgen fick hålla sig kvar på menyn. Kylan håller sig tack och lov kvar och då blir jag alltid lite extra sugen på vällagad, kryddig mat. Därför tog vi igår kväll upp älgfärs som maken kryddade upp med apelsin, rikligt med peppar och smokey bbq. Medan han trillade köttbullar av smeten och snabbt mixade samman en hommous gick jag loss på ett halv huvud rödkål som vi hade liggandes i kylen.

Vid det här laget var brasan tänd och glöggkastrullen stod på värmning ovanför kaminen. Så det fick gå snabbt. Rödkålen strimlades fint och svängdes samman med saften från 1 apelsin och en generös bit färsk ingefära som finhackades. Salt och ett par rejäla drag med svartpepparkvarnen. Nu hade Marcus redan dragit fram fåtöljen till kaminen så jag hade inget tid för finlir. Jag ville ha hetta och lite mer sötma till rödkålen så jag letade helt sonika fram en gammal sweet chili som stod gömd i skafferiet. I med ca 2 matskedar och sen fick allt stå till sig tills det var dags att äta. Så otroligt gott det blev! Het ingefära, frisk och söt apelsin och lite extra sötma och sting från sweet chili passade verkligen finfint till den krispiga rödkålen. Perfekt mat för en frusen kväll!  

Måste bara dela med mig av ett tips på ögonshopping om ni har vägarna förbi Milano. Ögonshopping ja, jag skulle säga att det lämpar sig bäst för just det. Det är nämligen så hiskeligt dyrt där att ögonfransarna krullar sig. Åtminstone om man precis har tillbringat ett gäng avslappnade dagar på umbriska bondvischan där du får cappuccino och pane e cioccolata för två för samma pris som en cappucino i flådiga designstaden.

Hur som helst. Har ni vägarna förbi gourmetbutiken Peck på Via Sadari 9, ett stenkast från katedralen, måste ni stanna till. Minns ni när Pippi Långstrump, Annika och Tommy gick loss i godisbutiken? Lite så känns det när man vandrar omkring på Peck. Enda skillnaden är väl att man inte har en kappsäck full med guldpengar. Åtminstone inte jag. Själv fick jag helt sonika nöja mig med lite saltrostade mandlar och fyra macaroner. Men vill man så kan man ju alltid köpa vit tryffel för 92 000 kr/kg.

Har du spenderbyxorna på kan du lika gärna passa på att boka bord på restaurangen som hör till delikatessbutiken, Cracco-Peck. I den ultradesignade restaurangen på Via Victor Hugo 4 laborerar stjärnkocken Carlo Cracco bland knivar och kastruller. För några år sedan var maken där och åt sig igenom en avsmakningsmeny med tryffel som tema. Och ja, det var enligt utsagor både hiskeligt gott och hiskeligt dyrt…

Nu ska jag dricka kaffe och skriva senaps-recept!

 
I två år har vi i samband med vår Umbrien-resa lyckats pricka in en tryffelfestival ute på den umbriska landsbygden. Och där kostar den vita tryffeln definitivt inte 92 000 kr/kg… (Foto: Lisa Nestorson)

Just hemkommen från tryckeriet efter sista korrläsning och koll av bilder. Så fint det blir! Känner mig som en stolt ankmamma… Och måste säga att överlag känns det här som en riktig toppenfredag. Normalt sett brukar jag istället ha toppenmåndagar nämligen.

Varför inte bjuda in vänner och bekanta till en klassisk bakdag? Sätt degen dagen innan och turas sedan om att kavla, grädda och varva dagen med många skratt. Vilken uppladdning inför julen! 

Antal: ca 25 st 

25 g jäst
1 msk honung eller sirap
2 tsk salt
2 dl rumstempererad filmjölk eller mjölk
4 dl ljummet vatten
6 dl grovt rågmjöl
3 dl grahamsmjöl
3 dl kornmjöl
1 msk kummin, fänkål eller anis
ca 2 dl vetemjöl
Rågmjöl och vetemjöl till utbakning 

1. Första dagen: Smula ner jästen i en bunke och tillsätt honung samt salt. Häll på mjölken och rör om. Slå på det ljumna vattnet och rör om ordentligt. Blanda ner rågmjölet. Täck bunken väl med plastfolie och låt stå framme i rumstemperatur över natten.  

2. Andra dagen: Stöt kryddorna i en mortel och blanda med grahams- och kornmjölet. Tillsätt detta till degen och arbeta sedan ner vetemjölet. Arbeta degen ordentligt och låt jäsa under bakduk i cirka 45 minuter. Värm under tiden upp ugnen till 225˚ och ställ in en plåt på förvärmning. 

3. Dela degen i ca 25 bitar. Rulla varje bit till en rund degbulle och kavla ut på väl mjölat bakbord. Använd rågmjöl och vetemjöl. Vänd brödkakan allt eftersom med handen och en bred stekspade. Mjöla bakbordet extra om degen vill fastna. Kavla ut brödkakan tills den är riktigt tunn och kavla sedan några gånger med en kruskavel. Grädda en eller två brödkakor åt gången direkt på den heta plåten i ca 8-10 minuter. Låt svalna på galler.   

Har just gjort en sak som är otroligt typiskt mig. Börjat baka bröd på tok för sent på kvällen… Rågsurdeg i kylen, en massa timmar som ändå skulle tillbringas i köket, en man med stukad fot om behöver muntras upp, klockan är 21.45…. klart jag ska baka bröd!

Nu står jag här, klar med mina senaper som ska vara fotomodeller imorgon, och väntar på att få gå och lägga mig. Och brödet som precis gått in i andra jäsningen… Men så slog det mig alldeles nyss att vår matkällare faktiskt är riktigt kylig. Så jag tassade ner med brödet i källaren och ställde det där på nattjäsning. Strax intill den hängande prusciotton och sista skörden äpplen. Vad tror ni – möts jag av ett perfekt jäst bröd i morrn bitti eller ett deginferno? To be continued…. 

Julknäcke ska bakas på egen hand. Åtminstone i min familj. Nu lät det kanske barskt, men det handlar snarare om sentimentala mormors-minnen och förälskelsen i kombinationen mellan kummin, korn och cheddar. Jag kör med samma recept som mormor alltid gjorde och kavlar så tunt, tunt, tunt som jag bara kan. I somras gjorde jag ett rejält knäckebrödsjobb för Expressen – kika runt här bland recepten på sajten så hittar ni dem garanterat! Om inte så lovar jag att lägga ut Wivis knäcke här på bloggen.

Men det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om nu. För om sanningen ska fram kommer mormors knäckebröd få konkurrens i julbordets brödkorg i år. Det sägs ta tre generationer innan man blir hallänning på riktigt men jag gör ändå mitt yttersta för att acklimatisera mig. Skriver bok om smultron i Falkenberg (som vi ska trycka färgprover på imorrn – pirrigt!), lagar mat i halländsk radio och kämpar för att föra fram de halländska lokalproducenterna och smakerna på kartan. Och då har ju såklart grönkålsknäcket från Börjes konditori & bageri en given plats i mitt hjärta. Passar i ärlighetens namn kanske bättre på ostbrickan, men oj så gott. Konditoriet ligger i Harplinge, mitt emellan Halmstad och Falkenberg. Och om jag kör jag med detta knäcke på julbordet, bör jag väl få dispens från den klassiska grönkålen…?

En gång i tiden, medan jag pluggade, jobbade jag extra på ett italienskt ställe i Göteborg som hette Pasta e Panini. Där såldes något som jag blev pang boom bang förälskad i. Baci. Eller kyss som det betyder på italienska.

Baci är små chokladpraliner med hasselnötter som är alldeles bedårande. Och det är lätt hänt att det blir kyss efter kyss efter kyss. Inte så pjåkigt. En kul detalj, som är en av anledningarna till att man bara måste ta en till, är de små ordspråk som möter en  när man vecklar upp staniolpappret. På italienska, franska, tyska och engelska. Lite som när man bryter itu en kinesisk lyckokaka.

När jag första gången åkte ner som olivslav för tre år sedan blev jag alldeles nostalgisk och tårögd när jag upptäckte att baci-fabriken låg bara ett par mil bort. I Perugia. Så det blir självklart alltid ett gäng baci som får följa med hem i bagaget.

Alldeles nyss kände jag mig lite ”eftermiddags-det-har-regnat-hela-dagen-trött” och kom att tänka på mina baci nere i källaren. Norpade åt mig en pralin och vecklade förväntansfyllt upp pappret. Chokladpralinen var ljuvlig och dagens ordspråk lyder som följer…

When love wants to speak, reason must keep quiet.

Tja, chokladen var ju åtminstone givande!

Foto: Lisa Nestorson

Drygt två mil från ”vår” lilla Umbriska by Tavernelle går gränsen mellan Toscana och Umbrien. Mellan vad många anser vara den mer eller mindre förfinade bondvischan. Vårt Umbrien skulle väl i så fall vara den mindre förfinade varianten. Vilket passar mig alldeles utmärkt! Färre amerikanare(eller turister överhuvud taget), billigare priser och inte så mycket fjäsk. Visst hittar man det säkert i Toscana också, man måste kanske bara leta lite mer. Om det som sagt är det som man är ute efter. 

Osteria La Solita Zuppa i byn/stan Chiusi ligger precis på gränsen. Mellan Toscana och Umbrien. Mellan mer eller mindre förfinat. Roberto Pacchieri, som tillsammans med sin fru Luana äger och driver den lilla restaurangen, har en lätt amerikansk touch på sin engelska när han teatraliskt presenterar den muntliga menyn. Tillbehören till espresson efter maten är väldigt förfinade. (Vad sägs till exmpel om elegant spritsad vispad grädde?) Men en sak som på ett väldigt positivt sätt är desto mindre förfinat är den fantastiska förrätt som vi åt där vår sista kväll som olivslavar. En klassisk frukosträtt som åts av de hårt arbetande toscanska bönderna. Päron tillsammans med en mild och lite mjukare peccorino samt olivolja och grovmalen svartpeppar. Enkelt, grovt och åh-så-gott! 

Skala och skär mjuka, söta päron i grova bitar. Skär osten (en saltare pecorino, som t ex pecorino sardo funkar lika bra om inte bättre) i liknande grova bitar. Sväng runt i en bunke och ringla en god olivolja över härligheten. Avsluta med ett par drag med svartpepparkvarnen. Ljuvligt gott och en smak som dröjer sig kvar - länge. Om inte annat i minnet.