I helgen gick en mängd skördefester av stapeln runt om i vårt avlånga land. Och jag fick inte ta del av minsta lilla tomat! (Förutom de på verandan då vill säga) Därför blev jag så otroligt glad när jag igår såg en annons för skördefest i Varberg nu till helgen. Där, på fästningen, kommer ni definitivt att hitta mig på lördag!

Halländsk skördefest med regional mat och tema mat&klimat utlovas av arrangörerna länsmuseet i Varberg, Region Halland, Hushållningssällskapet Halland med flera. Skördefesten pågår under lördag och söndag så är ni i krokarna rekommenderar jag varmt ett besök. Läs mer på www.lansmuseet.varberg.se

Nu, gott folk, är det dags för förmiddagskaffe! Hade jag haft min kamera nära till hands (misstänker att den stannade kvar på Orust i förra veckan..) så skulle jag visat er en bild på mina muterade gammelpäron som jag plockade in imorse. Vilket påminner mig om att det är hög tid att köpa ny kamera. Några tips?

Mitt kök är ett inferno. Julinferno. Tomtar, julmat från världens alla hörn, adventsljusstakar och ett härligt myller av julens alla dofter. Utanför skiner solen, rosorna blommar och gräsmattan är nyklippt men ändå bär det mig emot att plocka ner julen i lådorna igen. Jag vet, det är på tok för tidigt men jag är ju bara helt galen i allt som har med jul att göra! (För att förebygga att jag sätter upp julbelysningen i september har Marcus en regel. Jag måste hitta tre fönster med antingen adventsljusstakar eller adventsstjärnor innan jag får sätta upp våra. Och julavdelningen på Ikea räknas inte…)

Så, nu är det med andra ord dags för mig att kavla upp ärmarna och hugga i. Men först måste jag bara tips om en av de hetaste titlarna som fick följa med mig hem från bokmässan. Africa on my mind av stiliga och kreativa kocken Marcus Samuelsson. Jag är allmänt svag för Afrika som kontinent, i synnerhet när det kommer till smaker. I sin nya bok har Marcus samlat smaker från i stort sett hela Afrika (vilket är imponerande i sig – det handlar om en gigantisk kontinent).

Det jag älskar mest med många av de afrikanska matkulturerna är att man hittar smaker här som man inte mött tidigare. Jag minns så väl första gången jag stötte på det etiopiska  köket. När man skriver om mat, äter mycket mat, lagar mycket mat och reser mycket med munnen stöter man på mycket spännande. Men många gånger handlar det om smaker man känner igen. Bara i nya kombinationer eller varianter. Jag skulle göra ett reportage om etiopisk mat till Göteborgsposten på göteborgskrogen och doldisen Zimba. Klockan var strax efter sex en mörk februarikväll när ägarinnan Senait Woldu stoppade in ett knyte fyllt av spännande smaker i min mun. Man gör så i Etiopien, matar varandra för att visa respekt och högaktning mot sina gäster. Det jag åt var surdegspannkakan ingera och kycklinggrytan doro wett. Kanske en bit av det råa, kryddade köttet kitfo också. Vilka smaker – helt fantastiska! Syrliga, heta, fylliga, söta och lena på en och samma gång.

Något av det första jag såg när jag bläddrade igenom Africa on my mind var just ingera. Ganska snart hade jag även bläddrat förbi recept på doro wett och strax därpå kom receptet på min sydafrikanska favorit boerewors. Strax därpå stod jag i kassan med boken tätt tryckt mot bröstet. Det blir mycket afrikansk här i köket framöver.

Men först ska jag dansa ut julen!

Ojojoj, känner mig helt överkörd! Mässa är fantastiskt inspirerande och roligt och socialt, men så här på söndagskvällen känner man sig lagom skummig i huvudet. Och det är väl inte så konstigt, då jag i dagarna tre bjudit sugna mässbesökare på drygt 1000 lakritsskummisar! De var så poppis att de nästan fick mer uppmärksamhet än Jan Guillou i montern rakt över…

Och vad är då lakritsskummisar undrar ni kanske nu? Jo, det är ett av mina absoluta favoritrecept som jag gjorde till barnboken Bubbelskratt. Enkla att göra, roliga att bjuda på och försvinnande goda…  Det enda man behöver vara utrustad med är en välmående elvisp (sent i fredags natt tackade min gamla trotjänare för sig…) och starka armar. 

I receptet använder jag mig av turkisk peppar som smaksättare, men om man inte är ett lakrits-fan kan man använda sig av polkagrisar, sura karameller eller andra hårda karameller.

Lakritsskummisar (för alla med barnasinnet i behåll…)
Ca 50 stora bitar

3 msk gelatinpulver
1 ¼ dl vatten
4 dl strösocker
1 ½ dl ljus sirap
3 msk vatten
10 krossade turkisk peppar (godiset)
Neutral olja att pensla formen med
Ev karamellfärg
Florsocker

Blanda gelatinpulver och 1 ¼ dl vatten i en skål och låt stå i 10 minuter. Blanda socker, sirap och 3 msk vatten i en kastrull. Koka upp och låt koka rejält i 1 ½ minut. Rör om då och då under tiden.

Ta fram en 20 x 20 cm stor form och pensla den med olja. Häll gelatin och den heta sockervätskan i en stor vispskål. Vispa på låg fart tills gelatinet löst sig och tillsätt eventuellt karamellfärg. Vispa på högsta effekt i 10-12 minuter. Det blir lite kladdigt på slutet, men det går enklare om du höjer och sänker vispen hela tiden. Då åker smeten av allt eftersom. Tillsätt det krossade godiset på slutet.

Pensla en slickepott med olja. Häll smeten i formen, ta hjälp av slickepotten. Täck över med plastfilm och låt stå i minst 3 timmar, gärna längre. Klipp eller skär sedan skummet i små bitar och rullar dem i florsocker. Förvara i lufttät burk. Det vill säga om ni inte äter upp dem genast…

Igår trillade en rejäl portion sommar och Italien in i min maillåda. Glädjespridaren och olivskördaren Marie E ville nämligen ge en försmak inför kommande olivskörden i Umbrien. Det är nämligen då vårt olivår börjar. Under ett gäng november-dagar möts nära och kära upp i den pittoreska byn Panicale för att räfsa oliver i den gamla olivlunden med 6000 träd, äta och prata en herrans massa mat och inte minst dricka rödvin framför brasan där kastanjerna väntar på att bli klara. Visst låter det overkligt? Overkligt skönt. Längtar.

Sen fortsätter året med en evig väntan på att det gröna guldet från vårt Castello di Mongiovino äntligen ska bli färdigt. Någonstans runt jul brukar det hitta hit och då ringlas det hej vilt över allt som köket har att erbjuda. Sagolikt gott! I synnerhet när man vet att man själv stod där i olivlunden och räffsade bland trädtopparna.

Sen, när sommaren är som hetast och det känns lite som Italien här hemma, är det dags för årliga olivoljefesten ute på Skaftö. Då Marie E och grappa-älskande Jalle slår knut på sig själva för att ro ihop året största knytfest med olivolje-provning på schemat. Och det är härifrån som Olof Stenlunds fina bilder kommer. Visst blir man sjuk av italien- och sommarlängtan?!

Nähä, nu ska jag ta mig ur det här lunch-drömmandet och ta tag i mitt kök. Här har det fotats lyxiga pajer till GP hela morgonen och det är nu dags att röja undan alla spår. Sen väntar gotteplanering inför bokmässan där vi ska stå och prata om Bubbelskratt och bjuda på både det ena och andra i dagarna tre. Men innan dess väntar en härlig 1-dagars tripp upp till vännernas stuga på Orust. Tror minsann att svampplock, matlagning och gott rödvin står på schemat. För med 3 kockar, 1 matskribent, två matgalna barn och 1 kökstokig hund i sällskapet kan ju inte mycket gå fel!

 

Yvonnes lammstekar från Töllås fårgård stod för sommarens höjdpunkt!

    
 (Samtliga foton från Olof Stenlund)

Efter att ha vart uppe i ottan för att fota smultron till kommande falkenbergs-boken kände jag att eftermiddagen skulle ägnas åt en sak. Arbets-detox. Gärna i trädgården.

Efter bröllopet (gifte mig för 3 veckor sen) har trädgården helt fått ägna sig åt sig själv. Eller ja, för att vara helt ärlig fick den väl vänja sig vid det redan innan. Bröllop, massa jobb och sen en tripp till Spanien är inga strålande förutsättningar för en välmående trädgård. Morötterna fick vänta på bättre dagar, ogräset frodas och äpplen, päron och plommon fick hamna på gräsmattan istället för i pajen. Men så är det – ibland hinner man helt enkelt inte med.

Kalabrien. Från den solstänkta del av Italien kommer, förutom maffian, mycket gott. Rödlöksmarmelad, mängder av chili (just nu prunkar ett par varianter i krukor på min veranda) och bergamottlikör. Men godast av allt är, gott folk, det här….
   

Lakrits från familjen Amarelli i Rossano Scalo. Är man som jag, en lakrits-junkie, är detta en liten godsak att gå över lik för. Just den här varianten (familjen Amarelli gör ett par olika sorters pastiller) påminner med sina lätt bittra lakritstoner lite om barndomens tjärtabletter och det fick mig direkt på fall. Prova! Om inte annat så kommer de små pastillerna i otroligt retrosöta små plåtaskar. Surfa in på www.amarelli.it och läs mer!

Har en smak av Valencia som verkligen dröjer sig kvar. Och det får den gärna göra! Pimentón de la Vera…vilken pingla! Denna söta, lite rökta paprikakrydda med rejäl hetta har verkligen funnits sin plats i såväl mitt kök som mitt hjärta. Tack och lov köpte jag på mig ett par hundra gram av både den sötare varianten och den med lite kraftigare röksmak när jag botaniserade bland Mercado Centrals stånd.Men man ska inte behöva bege sig ända till Valencia för att få tag i detta röda guld! Välsorterade delikatessbutiker är ett hett tips, men bor du som jag långt från delikatesser och saluhallar är internet en riktig guldklimp. Det poppar upp fler och fler välsorterade web-shoppar som både levererar snabbt och har ett fantastiskt utbud. Googla dig runt efter Pimentón de la Vera så lär du snart få napp!

Jag har nog världens bästa jobb… Idag har jag varit hos glassmästaren (ja, han är faktiskt certifierad glassmästare!) Riccardo som har en otroligt charmig glassbar utanför Halmstad (www.riccardo.se Kolla in det roliga sättet att beställa glass på!). Vi fotade farligt goda glassar och toppings ute i den friska sensommarluften och trots att det bara var drygt 14 grader ute tvekade jag, fotografen Agneta och parhästen Leif inte en sekund för att äta glass till lunch! Och vilken glass… Riccardo använder sig bara av naturliga råvaror och till exempel kommer hallonen i hallonsorbeten från en odling bara ett par hundra meter från glasskiosken. Och dessutom kommer mjölken och grädden från det lokala mejeriet Wapnö. Håll utkik i Allt om Mat nästa sommar – då får du läsa mer om Riccardo och dessutom ta del av ett par hans recept.

Kanske beror det på att hösten faktiskt är i antågande eller att jag åt glass till lunch, men här är verkligen riktigt kallt ikväll. Nu blir det till att tända brasan och om en stund kommer våra stackars renoverande vänner som just nu står utan såväl kök som vatten. Då får man rycka ut med lasagne och rödvin!

Njut av måndagskvällen!

8 kg kräftor på 5 personer, hemkryddad snaps med fänkålsdill och spansk körvel och dessutom lilla grann-klara som bara ville åt kräftlagen och gladeligen skalade kräftstjärtor åt mig på löpande band. Ja, fredagens kräftskiva var otroligt lyckad! De nykokta kräftorna hade en precis lagom hint av kummin och dill och smakade ljuvligt. Jag tycker allt som oftast att man får på tok för smaklösa kräftor när man köper dem ute i handeln. Såväl insjökräftor som havskräftor. Då är det smart att koka sin egen lag, men ibland hinner man ju helt enkelt inte.  

Personligen vill jag ha en kraftig dillsmak på mina kräftor, gärna av dillkronor. Jag är hopplöst förälskad i dillkronor, både till smak och utseende. Jag vet inte hur många timmar jag la på att leta hållbart komplement till dillkronor i min brudbukett (dillkronor slokar tyvärr väldigt snabbt…). Och nästa projekt i huset är att jag ska fylla en hel vägg med målade, sirliga dillkronor! Vackert så det förslår! Hos min favoritodlare här i Falkenberg, Mikael på Ugglarps Grönt, finns det enorma ängar med dillkronor och dillblommor när det är säsong. I somras tog vi ett helt fantastiskt porträtt på Mikael på en av dillängarna för ett matjobb åt Göteborgsposten. Dillkronor upp till midjan och ett blått hav i bakgrunden. Visst låter det härligt?

800 kg ardenner. Det är något som man inte vill ha på sin högra hälsena. Tro mig. Kvällen tillbringades i en rullstol på Varbergs sjukhus istället för, som jag hade tänkt mig, åt att skriva recept och förbereda söndagens fotografering. Djur är fantastiskt. Allt som oftast.

Tack och lov har jag i mitt haltande och hoppande idag en hejdundrande tröstlunch att glädja mig åt. På en middag i måndags pratade vi med tindrande ögon om nostalgimat. I synnerhet klassikern fläskpannkaka. Och då jag igår eftermiddag öppnade kylskåpet och fann en massa ägg och en hel liter mjölk (vi är inga mjölkdrickare av rang i det här hushållet…)  så blev jag så otroligt sugen på fläskpannkaka!

Bacon från favoritbonden Thuressons (www.gardsbutikthuresson.se) tinades och under tiden klurade jag på hur jag skulle kunna göra fläskpannkakan lite matigare, nyttigare och helt enkelt mer modern. Matvete! Dessa polerade gryn är ett fantastiskt komplement till sallader, grytor och mycket mer  – och dessutom fullproppade med vitaminer, fibrer och mineraler! Perfekt att ersätta potatis, pasta och ris med om du ännu inte upptäckt dem. (Finns även mathavre och matkorn)

Och som sagt strålande i fläskpannakaka. Jag kokade matvetet i vatten som jag spetsade med grönsaksbuljong och rörde ner de färdigkokta kornen i pannkakssmeten strax innan allt hälldes i en het ugnsplåt. Och resultatet blev kanongott! Kornen lägger sig i botten av pannkakan, men det gjorde absolut ingenting. Servera med grovrivna morötter och rårörda lingon eller rödvinbärssylt. Vilken nostalgimiddag!

Fläskpannkaka med matvete

ca 6 portioner

5 ägg

1 l standardmjölk

1 tsk salt

lite vitpeppar

3 dl rågsikt

2 dl vetemjöl

ca 3 dl kokt matvete (matkorn eller mathavre går också bra)

1 pkt bacon

Sätt ugnen på 225 grader och ställ i en smord ugnsplåt med höga kanter. Knäck äggen i en bunke, vispa försiktigt och rör därefter samman dem med litet av mjölken. Tillsätt mjöl, salt och vitpeppar och vispa smeten slät. Tillsätt resten av mjölken litet i taget under tiden.

Klipp eller skär baconet i små bitar och sprid ut dem över den heta plåten. Låt steka i ugnen i ca 3-5 minuter. Rör under tiden ner det kokta matvetet i pannkakssmeten och häll därefter smeten i ugnsplåten. Rör lite i smeten så att matvetet hamnar jämnt över hela plåten.

Grädda mitt i ugnen i ca 35 minuter eller tills ytan har fått fin, gyllene färg.

Vill man kan man tillsätta lite grovrivna morötter direkt i smeten.

 Nähä, nu måste jag ta tag i mina recept och i den ”minifika” som vi ska fota på söndag. Kul att få gå loss på fantasin och kreativiteten! Senare ikväll ska jag halta över till mina härliga grannar där det vankas kräftskiva med nykokta kräftor från Glommen. Vilken kväll!