Ända sedan jag satte min fot på Gourmet Travellers redaktion nere i downtown har jag fått höra en sak…

- Gå till Bodega. Genast!

I torsdags kväll, efter att ha plåtat italiensk vintermat hela dagen, fick jag äntligen en chans att gå dit. Och nu fattar jag varför Bodega är spanjoren på allas läppar här i Sydney. Jag nostalgi-beställde in en flaska argentinsk Torrontes (ok, inte särskilt mycket Spanien där men ändå) till mig och mitt sällskap och sen gick vi loss på bocarones, “fish-finges”, hemgjord chorizo och mycket mer.  Fantastiskt gott (även om jag gärna hade sett lite persilja i bocaronesen, men det är ju min personliga smak)

När GT´s food editor Lisa Featherby, som jag jobbade med under dagen, hörde att jag skulle till Bodega fick hon något drömskt i blicken för en sekund, spände sedan ögonen i mig och krävde att jag skulle äta banan split. Sagt och gjort. När jag senare på kvällen väl gjorde min beställning av den välfriserade servitrisen fick även hon något drömskt i blicken och fnittrade förtjust när jag frågade vad som var så speciellt med den….

Vilken banana split!! Krämig dulce leche-glass, len flan, krispiga jordnötter, banankräm, ingefärskaka och seg karamell.. mamma mia! I mitt lyriska tillstånd försökte jag ta en bild med mobilen men det blev dessvärre inget vidare. Det finns bara en lösning; jag får gå till Bodega igen. (Nu hittade jag ju förstås en bild på skapelsen på Bodegas hemsida men det blir ju inte riktigt samma sak…)

Nu vankas det lite solmogen mango till mellis innan jag drar iväg till Taste of Sydney och småäter mig igenom Sydneys toppkrogar. Ibland får jag nypa mig försiktigt i armen och påminna mig själv om att njuta, njuta, njuta…

Morgonen inleddes med ett väldans trevligt, inspirerande och intressant besök hos Donna Hay Magazine på Kippax street. Efter att ha suttit och snicksnackat ett bra tag med redaktionschefen Melanie (fick bland ta mig en titt på nyutkomna boken Seasons – nu hoppas jag bara vi snart få tag på den i Sverige också!) tog vi en tur bland vråna på våning fem där hela härliga redaktionen huserar. Ja, i själva verket är redaktionen faktiskt oerhört tajt. Allt som allt är det t ex fyra personer som jobbar med upplagning och styling – och då är det MYCKET som ska produceras på det lilla teamet! Svenska magasin jobbar allt som oftast med en ganska stor frilans-styrka (så som mig själv) men på de flesta australienska magasin verkar det mesta skötas inhouse. (We’re controlfreaks, som fantastiska Emma Knowles på Gourmet Traveller förklarade det hela)

Rekvisitarummet var självklart en av höjdpunkterna under Donna Hay-köket. Välfyllt, färgkoordinerat och välorganiserat. Och självklart otroligt unikt… Vågade mig inte på att ta några foton här inne, men en bild på färgsorterade textil-väggen blev det i alla fall! Det här ska jag ta tag i när jag kommer hem. Jag har kanske 1/3 av alla tyger och dukar och textilsnuttar på galgar, men resten har jag packat ner i 3 gigantiska ikeapåsar… Men åtminstone färgsorterat!

Köket var en annan höjdpunkt. Stort, ljust och förvånansvärt avskalat. Nästan inte en maskin så långt ögat kunde nå…. och väldigt stor skillnad mot testköket hos Gourmet Traveller som påminner om värsta flådiga restaurangköket (förutom de buttra ugnarna som verkar leva sitt egna liv…. längtar hem till min egna!) Älskar testköket på Gourmet Traveller, här händer det mycket skoj kan jag lova! Mycket måste jag tyvärr hålla lite hemligt, men det är otroligt inspirerande och kreativt att få vara en del av teamet under de här två veckorna. Mer om Gourmet Traveller kommer självklart snart!

Och vem tror ni då att jag stötte på i DH-provköket, om inte Donna Hay i egen hög person! Så, hur var hon då?!?! Alldeles, alldeles, alldeles…. störtskön! Otroligt relaxad, humoristisk och kanontrevlig stod hon där och smetade ut perfekt operfekta marängtoppar för fotografering. Fantastiskt roligt och inspirerande att äntligen få träffa henne!

Melanie, jag och Donna

Från strandläge…

…till lunchläge i parken…

…till köksläge i myllrande testköket där inte mindre än tre (!) tidningar ryms. Recept till många tidningar och kokböcker som ska provlagas, provlagas igen, lagas till plåtning och eventuellt provlagas ytterligare en gång till…

Hogst upp pa min lista over “must-does” har i Sydney stod ett (hmm…formodligen flera) besok hos bagarna pa Bourke Street Bakery i Surry Hills. Forsta morgonen stallde jag mig darfor sjalvklart i den ringlande kon till det lilla bageriet och vantade lydigt pa min tur att fa frossa i sega surdgesbaguetter, fylliga frukt- och notbrod och sjalvklart en (och annan) pane de chocolate. Dessvarre fick jag inte plats bland borden pa trottoaren utanfor, utan det fick istallet bli en langfrukost hemma. Brodlycka!

Nu ar broden fran Bourke Street Bakery ingen direkt nyhet for mig. For sedan maken fick deras fantastiska brodbok i julklapp har det serverats en och annan “baguett-fran-paradiset’ hemma hos oss. Jag trodde att man inte kan fa tag pa brodboken hemma i Sverige, men efter lite googlande hittade jag den bland annat har hos Adlibris.

Alltsa kan du fran och med idag (eller rattare sagt om fem dagar, nar boken landar i brevladan) latsas att du sitter i skuggan utanfor Bourke Street Bakery och ater lyxfrulle med andra hippa Surry hillsare. Och lugn, baguetterna som maken bakar ar ett fantastiskt snabbrecept (atminstone om man snackar surdegs-sammanhang) som man bara behover forbereda kvallen innan. Sa det ar bara att baka pa!

(Foto: Murdock books )

En av mina absoluta favoritaffärer i Tokyo – alla kategorier – var Tokyo Hands. Varför? Här finns allt. Och då menar jag verkligen A-L-L-T.

Tokyo Hands, vars gigantiska affärer finns utspridda lite här och där över stan, är inte minst ett mecka för foodies. Förutom att man kan köpa finfina knivar (ett hyfsat utbud men självklart inget i jämförelse med knivaffärerna på restauranggatan i Asakasa ), mandoliner, svarvar och annat skoj, finns här ett och annat kul i presentväg till andra foodies. Skratten och kameraklick från mobilen avlöste varandra under de oräkneliga timmar som jag och maken tillbringade på våningarna i Ikebukuros affär. Och här kommer ett par godbitar…

Små mini-jordgubbsplantor i form av macaroner vore kanske något?

Eller en chokladkaka i legoformat?

En personlig favorit…. horlurar i form av bananer. Finns aven i form av sushi. Saklart.

Ar det inte hog tid att gora lite jelly-djur att toppa tisdagssalladen med?

Jag har hur manga godbitar som helst i bildarkivet, men nu vantar en hektisk dag i provkoket pa fantastiska Gourmet Traveller. Otroligt inspirerande!!

(Och for er Donna Hay-fantaster sa kan jag meddela att jag ska dit imorgon bitti… to be continued!)

Nej jag har inte gått under jorden. Däremot tagit mig över havet, närmare bestämt till soliga Sydney.

För tillfället har jag lite dålig tillgång till internet, men imorgon när jag “stämplar in” på Gourmet Traveller lär det bli ändring på det. Helgen har  jag ägnat åt att tina upp min vinterfrusna kropp&själ. På stranden, i havet, på balkongen i Paddington och över grillen. Att beskriva det som väldans skönt är nog en underdrift tror jag. Men för att inte göra er där hemma i snön allt för avundsjuka kan jag tillägga att solen är stark och det gör ont att bränna nästippen.

Efter en söndagsmiddag som hette duga (krämig risotto med ärtor och gremolatagrillade lammkotletter) blir det en tidig kväll här. Men jag har fortfarande mängder med spännande att blogga om från Tokyo, så ha tålamod. Nu ska jag försöka lura upp bortskämda huskatten Sturgo i sängen. Han gör sig bättre där än under den tycker jag.  (Lugn, han äter inga råttor. Bara lammkotletter)

För många år sedan, på en jobbresa till Moskva, satt jag en kväll högst upp på Park Hyatt och drack japansk whiskey. Igår kväll tog vi en drink på Park Hyatt här i Tokyo och jag konstaterade att jag för rättvisans skull borde ha beställt något med rysk vodka.

Det blev inte så. Istället satt jag där på 52:a våningen, sippade på en Red Curtain (Tanqueray nr 10, lichie och grapefrukt) och kände mig under en nanosekund som Scarlett Johanson.  Du som  har sett fantastiska rullen Lost in Translation minns kanske att det var just här som större delen av filmen utspelade sig. Har du inte sett filmen tycker jag att du ska göra det!

Nu väntar en sista shoppingdag på Tokyos myllrande gator. Sayonara!

.. för då drar vi tidigt i ottan till den stora fiskauktionen i Tsukiji. För en sushi- och sashimiälskare som mig själv är Japan himmelriket. Finaste råvarorna, enorm kunskap och, som med allt annat här i mat-Japan, en enorm respekt för det man pysslar med. Och just fiskauktionen är något som verkligen stått högt på min highlight-lista. En sak är säker; imorgon blir det sushi till frukost. Jag längtar redan efter smaken av krämig sweet shrimp och drömmarnas dröm när det kommer till sushi och sushimi…. otoro*!

När man äter sushi får man ofta in en misosoppa som tillbehör, men hos Manzo serverades vi vid ett tillfälle en väldigt speciell äggsoppa med räkor, lite kyckling, buljong och, självklart, ägg. Det förvånande var konsistensen. Vi första anblick såg den ut som en flan eller créme brûlleé, men efter att ha ätit lite av den kom den rika buljongen fram. En väldigt spännande kombination till sushin!

En ny favorit på sushifatet är en söt räka som serveras helt rå. Sweet shrimp kallas den här (åtminstone när japanerna ska försöka översätta det till engelska) . Smaken är söt, frisk och fet och konsistensen är krämig och. Otroligt gott!

Suck, ni börjar kanske förstå att jag kan prata på och på om det här med sashimi och sushi. Och efter morgondagens fiskauktion lär det inte bli bättre. Jag är enormt spänd och nyfiken!

Ha en fin söndagskväll där hemma, själv blir det nu till att sova sju kvart i timman…

* Otoro, som ibland även kallas o-toro, är den fetaste delen från den finaste av tonfiskar och hittas på fiskens mage. Smaken är gudomlig (frisk havssmak, sötma och i min mun en frisk smak som drar lite åt gurk-hållet) och konsistensen fantastisk. Tack vare att den är så fet och fin smälter den verkligen på tungan. Himmelskt….

Bortser man från det faktum att det faktiskt anses ganska otrevligt att gå omkring och smaska ute på gatan i Japan, så hittar man i stort sett överallt den fantastiska lilla munsbiten onigiri. Perfekt som mellanmål, supersnabb lättlunch eller bara något att gå loss på när nyfikenheten och suget gör sig påmint.

Onigirin görs på sushiris och fyllt med allt från torkad fisk, rökt lax, rom, räkor med majonnäs, något köttigt eller grönt. Allt som oftast kalasgott. (De gånger som jag överhuvudtaget stött på något som jag inte riktigt gillat här i Japan är oerhört lätträknade!) Men det finurliga sitter varken i riset eller fyllningen. Nej, hela paketet är täckt med noriblad (gjort på sjögräs). Har du någon gång gjort sushi hemma och sparat några makirullar i kylen till dagen därpå vet du hur nori blir när den umgåtts för länge med fuktigt ris. Mjukt, segt och trist. Men när det kommer till de onigiri som man kan köpa i kiosker och livs här har man tänkt till så pass att noribladen aldrig får kontakt med riset förrän du faktiskt öppnar din förpackning. Resultatet blir ett torrt och fint noriblad och en fräsch onigiri.

Nu blir det läggdags efter en sväng på karaokebaren med vänner (varför blir man alltid totalt utmanövrerad sångmässigt av sina japanska vänner och bekanta? Jag tror de får det med bröstmjölken…). Imorgon väntar det en utflykt med bilen och söndagsmiddag utanför Tokyo, hemma hos vännen Miz och hennes katter. Långkok står på menyn!

Normalt sett brukar jag och maken sallan ga tva ganger till samma restaurang nar vi are ute och reser. Graset kan ju faktiskt vara gronare pa andra sidan menar jag.

Men redan forsta kvallen bestamde vi oss for att ga tillbaka till Manzo en kvall till. (Efter lunch pa hans andra restaurang dessutom). Forsta kvallen hade vi fatt sitta vid baren, pa en armslangd avstand fran kocken Manzo och hans mat-trolleri. Andra kvallen pusslade gasterna om lite bland stolarna sa att vi kunde tranga ner oss mellan dem och deras sma asietter. Fem minuter senare var vi alla vanner. Det trots att halften av oss inte ens pratade samma sprak.

Utan att ens ha fatt bestalla borjade Manzo skicka over tallrikar till oss. Den pa sake nagot overforfriskade kvinnan till vanster om oss klappade fortjust handerna nar vi slangde oss med japanska ord om hur vansinnigt gott det var, och nar vi rorde ner wasabii i de djupa skalarna fyllda med rykande hett langkok.

Paret till hoger om oss, som vi traffade redan kvallen innan, fick snart en flaska av servitoren och det visade sig vara deras egna butelj med en japansk variant av whiskey. Ar man stammis pa ett stalle kan man stalla in en flaska med ex sake eller whiskey i baren och sedan ha den staende dar, markt med en egen etikett. Pa parets etikett sag man pa ena sidan en hund och pa andra en samuraj. De forklarade att hunden var deras och att den hade fatt sitt namn Kitchimon fran samurajen pa andra sidan. Men snart gick det ocksa upp for oss att hunden inte bara hette samma som samurajen. Bada spelade med i den populara tv-serien med samma namn. Vi fick t o m se ett filmklipp med vovven och innan paret gick rackte de vordnadsfyllt over Kitchimons visitkort. Jepp, skadespelar-jycken hade sitt eget visitkort. Med bild och mailadress och allt.

Langst bort fran oss satt en buisnessman fran Tokyo. Han at ungefar detsamma som oss och nar en vintrig soppa med blomkal, vitkal, anka och sojamjolk hamnade framfor oss borjade han sucka, humma och at upp med slutna ogon. Det var gott. Oerhort gott. Efter det bjod han oss pa saken Hakkasan. Pa knackig engelska foklarade han att den kom fran nordligaste Japan och ansags hora till toppskicket av sake-sorter. Den var ljuvlig.

Nu ska vi snart ta snabbtaget tillbaka till Tokyo. Och vi ar matta. Igar kvall, tredje kvallen har i Kyoto, gick vi namligen tillbaka till Ichishun igen. Efter de tva forsta kvallarnas 13-14 ratter var vi installda pa att bara bestalla in lite tempura, nagon liten sallad och lite sushi. Men vi fick aldrig bestalla. Och efter ytterligare 7 ratter slangde Manzo av sig forkladet och tog med oss pa karaoke.

Oh what a night…

(Kameran har sjalvklart fatt folja med och val tillbaka i Tokyo kommer det bilder. )