Jag var ingen bra vinprovare igår. I helgen grillade vi chorizo-korvar och jag var lite för ivrig och brände mig i gommen när jag vräkte i mig den glödheta korven. Så när jag provade vin i går, eldade alkoholen på ordentligt i min uppfrätta mun. De enda som var behagliga var några moscato d´Asti-viner på 5,5%.

Jag stötte på en person förra veckan, som var så himla bekant. Vi hälsade hjärtligt på varandra och för en gångs skull frågade jag innan det blev försent (ni vet – ibland tror man att det ska falla på plats och så gör det inte det och man får stå och prata om vädret för att inte avslöja att man inte vet vem man talar med) vad hon hette nu igen. När hon sa sitt namn visste jag precis vem det var och var vi träffats genom åren.

Vi pratade om lite olika gemensamma nämnare, men när hon sa att vi hade träffats på en stor fest för några år sedan blev det helt blankt i min hjärna. Det hade bl a varit någon slags tävling med en vinprovning där jag hade haft alla rätt! Hur sjutton har jag kunnat glömma det? Det mest obehagliga är att allt känns lite vagt bekant men ändå går det inte att minnas klart.  Nu kan jag inte tänka på något annat än var jag kan ha varit. Och gjort.

Johanna som driver Sekwa förlag gav mig boken Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Den har gjort succé i Frankrike och hamnade visst tvåa på försäljningstoppen där efter Harry Potter 2007.  En speciell berättelse om dels portvakterskan Renée, dels Paloma 12 år. Båda bor i en fastighet i Paris och blir vänner. Den släpps idag  i Sverige och i skrivande stund pågår en releasefest. Jag vet vad de dricker,  franskt på låda såklart. Vitt frasigt fräscha Les Fumées Blanches 2008 (22139).  Rött kryddiga och örtiga Côtes-du-Rhône 2007 (6018). 

De här skulle också passa till läsningen:  Rött: Valréas 2007 (12815) från Chapoutier för 99 kronor. Bra drag i frukten med elegans. Vitt: Sancerre Les Baronnes 2007 (32253) för 149 kr. Frisk, ren, extremt aptitretande. Elegant är bara förnamnet.

Francesco Ricasoli, som äger och driver Castello di Brolio, är i Stockholm för att i dagarna tre vara med på ett toskanskt gästspel på Sturehof. Han har med sig köksmästaren Franco Sangiacomo. Det kommer att bli gott. Toskanskt kallskuret, färsk tagliatelle med vildsvinsragu och pecorino-ostar. Till exempel. Och till det viner från Ricasoli. Det är utan tvekan rött man ska satsa på. Det vita Torricella Chardonnay är det för mycket ek på, tycker jag. Men Brolio Chianti Classico av årgång 2007 är ett gott val. 115 kr på SB. Liksom Castello di Brolio 2005.

Jag har världens bästa local dealer vad det gäller bröd. Bara några kvarter bort ligger Bakery & Spice som för suveränt gott stenugnsbakat surdegsbröd. Uj, uj,  uj.  Och kardemummabullar som inte är av denna värld. När man väl fått smak på det här brödet, nöjer man sig inte med mindre. Så ett segt, frasigt bröd, en lagrad hårdost och en flarra vin blir en delikat final på veckan.

Rött? Saint Clair Pinot Noir 2007 (16015) från Nya Zeeland, prissänkt till 99 kronor. Ett fräscht, svalt rödvin med hallonkänsla och kryddiga toner.

Vitt? A Christmann Riesling 2008 (5882) från Tyskland, 115 kronor. Stramt, elegant med aprikos- och citrustoner.

Den genialiske reseskribenten Bobo Karlsson hade en liten tillställning på Bistro Ruby i samband med att hans bok Urban Safari just släppts. Här skriver om 12 världsstäder han gillar och genom att bara kasta ett öga i boken känner jag att den kommer jag att gilla skarpt. Det bjöds på vin – vitt och rött. Och för en gångs skull var det härligt att bara kolka i sig ett rejält tilltaget glas vitt utan att behöva analysera, fundera och notera. Det var gott.

Om jag bara fick ha ett endaste dessertvin hemma, skulle jag utan tvekan välja det portugisiska starkvinet Moscatel de Setúbal. Jag har skrivit om det tidigare, men blev påmind häromdagen om vilket föträffligt vin det är. Knäckig. nötig, fyllig och kryddig smak. Funkar till choklad, nötter, äppledesserter, kakor, tårtor och även till en salt grönmögelost. Det finns några varianter på Systembolaget. Moscatel de Setúbal 2002 (8117) för 59 kronor för en halvflaska är mitt val.

Igår var det födelsedagsfest här. Det var mycket, mycket trevligt.  Men ingen ville ha vitt; det var rödvin som gällde i en salig landning. Ambitionen var att jag skulle berätta något om varje vin, men det blev nu inte riktigt av.

Och nu är det påsk. I dagens Expressen tipsar jag om lite olika viner som passar till påskmaten. Nya Allegrini som är en Valpolicella Superiore 2005 för 99 kr (6010) är ett riktigt fynd för den som vill ha rött. Är man inne på vitt är Leth Grüner Duett Riesling Grüner Veltliner 2008 för 69 kr (4587) ett gott val, likadledes en nyhet.

Tim Atkin, engelsk vinskribent, var i Stockholm och föreläste om vin från Rioja. Han var mycket underhållande att lyssna till; så där superengelsk och kvick i vändningarna så det var en fröjd. Föreläsningen och provningen gick ut på att visa skillnaderna mellan olika stilar i Rioja, att det är svårt att idag att visa en “typisk” rioja. Vi testade ett antal och mina två favoriter blev dels en gammal favorit; La Rioja Alta Gran Reserva 904 1995. En syrligt sirlig historia med lågmäld elegans och nysmort läder (”heaven knows what´s going on in the winery”, sa Atkin). Det vinet finns på SB i årgång 1997, 279 kr. Gran Reserva är omodernt  och anses av ungdomar i Spanien vara något som bara gamlingar dricker, meddelades det. Jag kände en viss tveksamhet till att räcka upp handen där, när vi skulle tala om vilka viner vi gillade mest.  

Det andra vinet som jag höll som favorit var Artadi Pagos Viejos 2005. Koncentrerad, tuff och rik med fat och krydda. Den representerade den moderna riojastilen. Druvor från enskilda vingårdar, gamla stockar och fransk ek (eller mix av fransk och amerikansk).

Det är  med viss tillförsikt jag kollar in Systembolagets hemsida  den 1 april varje år.  Det finns alltid någon eller några häpnadsväckande nyheter att läsa då. Idag får man reda på att de lanserar ätbara emballage och glas som suger upp alkoholen. Glasen ska tydligen trolla bort alkoholen så att drycken blir helt alkoholfri.

Och så ska tre franska boxar komma, där emballaget smaksatts så att de matchar vinet. Förpackningen till Château Mangé smakar som Kobe-biff med pommes frites och persiljesmör, enligt SB:s hemsida. Och så står det så här: ” En som provat är Systembolagets VD, Anitra Steen. – Den smakar klart bättre än jag vågade tro! Inte bara är smaken på pricken, texturen är nära nog identisk med riktigt kött. Jag blindprovade på Göran, och han märkte ingenting utan ville ha en portion till.” Jo, jag tackar.