Läckbergs 40-årsfest!

Cissi Wallin

Herregud vilken kväll! Igår alltså, idag är det inte lika festligt med räkningar och ont i ena höften like a very gammal människa.

Min älskade vän Läckberg (Camilla alltså) hade en helt magisk 40-årsfest på Nalen med 80-talstema. Cirka en miljon gäster, en meny som tagen från valfri sittning 1986 (avokadohalva med räksallad, ”filé black & white” och banana split…) och bröderna Herrey LIVE på scen i sina gamla schlageroutfits!

Till och med den vidriga hemresans alla debakel bleknade i minnet efter någon timma…

IMG_0872.JPG

IMG_0864.JPG

IMG_0873.JPG

IMG_0870.JPG

IMG_0871.JPG

IMG_0862.JPG

Förresten! Bara jag som känner mig bakis även när jag inte druckit en droppe kvällen innan??

En liten nätt mardröm bara

Cissi Wallin

Hur resan från NYC till Stockholm gick?

Har börjat bli bortskämd med larvigt smidiga över Atlanten-flygningar så någon gång måste ju allt braka åt helvete.

Tillåt mig presentera helgens resa i punktform:

* Det började med att jag satte mig i en taxi på 57:e gatan mot Newark airport, och möttes av en sån där taxichaufför med cirka jordens sämsta energi. Han knorrade och muttrade över precis allt. Jag försökte ignorera och fokusera på typ heh UTSIKTEN… När vi var på väg mot Lincoln tunnel (oftast den eller Holland tunnel man åker igenom ut från Manhattan) så säger min samåkningskompis till griniga chauffören att du, dom säger på nyheterna nu att en buss kraschat i Lincoln och det är totalstopp… Han svarar med att förlöjliga och förminska hennes information. Tio minuter senare nås han av nyheten från sin radio och muttrar att det tydligen är stopp i tunnel, när vi alltså är på väg in i tunneln.

* Vi blir helt stillastående i 45 minuter. Tillslut lyckas vi kränga oss ur kaoset och ber surgubben köra oss till färjan till Jersey istället. Då går planet om 1 timma och 25 minuter.

* Väl över på andra sidan snor någon jävla människa vår taxi och vi får irra runt i 20 minuter i 30-gradig värme med otympligt bagage och vifta maniskt efter gula taxibilar. När vi väl får tag i en visar det sig ha hänt någon gasläcka i området och den ordinarie vägen ut ur stadsdelen är avstängd. Sen kommer något slags monsunregn.

* Vi kommer till flygplatsen 20 minuter innan planet lyfter. Får ändå checka in väskor och gå före hela kön till säkerhetskontrollen. Kändes inte alls wannabe-hybrism.

* Väl på planet blir vi ståendes, helt fullproppat plan i nästan 30 minuter i väntan på att få lyfta. Inser att jag knappt druckit sen lunch och får knappt någon luft i den kvava kabinen. Irrar mig upp är sätet (satt längst bak) och haffar en flygvärdinna för att be om lite juice eller annat med socker i. Hon, som är danska tolkar det som att jag är diabetiker och på väg att hamna i någon slags koma så plötsligt ligger jag (!) i ett litet avskilt krypin på planet med syrgas och en hel flock ur personalen som ser efter mig… Och jag som bara var gravidsnurrig och lite lätt uttorkad. Men, men… Tänk vad lite språkförbistringar kan leda till.

* När vi landade i Köpenhamn efter en evighet av turbulens och yrsel så slår det mig att justfan, mitt svenska simkort till mobilen ligger ju kvar på lilla bordet. I lägenheten i NYC. Det vill säga: jag kan inte kontakta någon på något sätt. Sen dör mobilen.

* Glömde jag berätta att jag råkade glömma att meddela SAS om min glutenintolerans så det inte fanns någon frukost till mig, förutom lite frukt och fettfri yoghurt? Därför var jag så hungrig när jag väl landade i Stockholm att jag irrade runt som en besatt hyena i jakt på föda inne på Arlanda. Det slutade med att jag äter en banan i ren hets framför en realsize papp-figur av Leif Mannerström.

* Nämen hoppsan, min incheckade väska (som ”aabsolut kommer med”) blev visst kvar på Newark.

* Vid det här laget har jag på något sätt dragit käken halvt ur led.

* Sen fick jag ränneskita.

Frågor på det?

IMG_0853.JPG